Gräva guld i Indonesien
Stephen Gagnans guldletardrama har en intrig rik på vändningar, och en white trash-hjälte som svettas som en gris.
●●Guld
●●Regi: Stephen Gagnan. Manus: Patrick Massett & John Zinman. Foto: Robert Elswit. I rollerna: Matthew McConaughey, Edgar Ramirez, Bryce Dallas Howard.
Det sägs att den amerikanska medelklassen alltsedan 1970-talet fått så mycket stryk att den amerikanska drömmen nu är död och begraven. Må så vara, men på film kan man fortfarande ta del av ”the stuff that dreams are made of” (med hälsningar till nyckelscenen i Riddarfalken från Malta).
Mera drömmar och bittra besvikelser vankas det i Stephen Gagnans Guld (Gold), en verklighetsbaserad skröna som tar avstamp i den internationella gruvindustrin – och som om möjligt får turerna kring gruvan i Talvivaara att blekna.
Vägrar ge upp
I händelsernas centrum hittar vi gruventreprenören Kenneth ”Kenny” Wells (Matthew McConaughey), en pappas pojke. Året är 1981 och familjeföretaget går som tåget, men när vi sju år senare kommer in i handlingen är så gott som allting förlorat. Aktien störtdyker och på banken vill man inte veta av Wells och hans uppslag. Men skam den som ger sig. Eftersom hemmamarknaden gått i stå riktar den gode Kenny blickarna mot Indonesien, nu uppbackad av geologen och bluesbrodern Michael Acosta (Edgar Ramirez).
Inte för att Indonesiens djungler är speciellt svårflirtade. Här väntar såväl malaria som trilskande arbetstagare (de stackars satarna vill inte jobba utan lön). Men också en guldfyndighet som får Wall Street att tappa fattningen.
Guldets förbannelse
Fast det här är bara första akten i en härva som inte sällan för tankarna till The Wolf of Wall Street av Martin Scorsese. Underförstått: guldets förbannelse i kombination med den sedvanliga fartblindheten – mycket vill ha mer – gör att snart ingen har kontroll över situationen.
Nu är ju Stephen Gagnans Guld inte fullt lika driven (och knäpp) som Scorseses opus. Bortsett från ett improviserat möte med en tiger i djurparken i Jakarta – och det faktum
Men inte blir det ju tråkigt. Vändningar finns det så det räcker och blir över. Krister Uggeldahl Recensent
att man går in för att göra envåldshärskaren Suhartos son till delägare i firman – är det ont om excesser och berättarmässiga saltomortaler.
Men inte blir det ju tråkigt. Vändningar finns det så det räcker och blir över – många av dem hur otippade som helst – och i K. Wells har filmen en drömmare av det slag som gör att Michael Keaton i McDonald´s-rullen The Founder blir tvåa.
Det som också talar för filmen är Matthew McConaugheys oborstade habitus och white trash-utstrålning. Inte bara svettas karlen som en gris, han dricker så röven hänger och skrämmer så småningom bort sin stora kärlek (Bryce Dallas Howard, filmens hjärta).
Inte den mest sympatiska av killar, nix, men åtminstone brinner han för sin sak. Det är tuta och kör, vinna eller försvinna.