Standardlåtarna lyste med sin frånvaro när Emma Larsson tolkade Betty Carter
I Musikhusets Black Box-sal sjöng Emma Larsson ett urval av Betty Carters egna sånger från hennes sena period.
●●Emma Larsson Quartet feat. Bruce Barth
In the Spirit of Betty Carter. Musikhuset, Black Box 15.3.
Betty Carter (1929–1998) blev känd för sin instrumenthärmande sångstil som innehåller ett stort mått improvisation. Det var fråga om scatsång, men också om melodier till kända standardlåtar förändrade ibland nästan till oigenkännlighet. Hon började som en rätt sedvanlig sångare, men gick allt längre i sin personliga stil genom åren. Hon var också en av de första mer kända jazzsångarna som skrev sånger själv.
Larssons repertoar begränsade sig till Carters senare period och egna sånger som I Can’t Help It, Tight eller Fake. I motsats till vad förhandsinformationen gjorde gällande hördes inte en enda välkänd standardlåt, eller egentligen inte över huvud taget standardlåtar, eftersom Carters stycken inte är vardagsmat för vare sig publik eller musiker.
Svenska Emma Larsson landade via bland annat Tjeckien och Finland år 2010 i New York. Där gjorde hon år 2015 sin tredje skiva, Sing to The Sky. Inslag av Carters sångstil kan nog skönjas på Larssons tidigare skivor, men nu var uttryckligen Carter i fokus. Den karakteristiska stilen är full av accenter och tonböjningar och absolut inte det lättaste materialet för någon sångare.
Röstmaterialet går inte att kopiera men med åtminstone utåt sett kalla nerver klarade Larsson de mycket finkänsliga förändringarna i tonhöjd oftast fint. Även rytmiskt föll bitarna fint på plats. Bäst fungerade kanske de långsammare styckena, exempelvis New Blues.
Kvaliteter som känsla eller tolkning kan däremot diskuteras. Det var mera hjärna än hjärta och mera planerat än spontant.
Pianisten Bruce Barth var en positiv överraskning. 58-åringen har uppträtt med bland annat Stanley Turrentine, Nat Adderley och Tony Bennett. Hans stil är i grunden (som hos så många pianister) ett konglomerat av olika stilar, men ett fint sådant. Man hörde inslag av de stora jazzpianisternas stämföringar, fraser och nycker, men man lystrade även till några ovanligare lösningar i form av glesa passager. Vidare övergick de fint fingersatta breda ackorden någon gång till och med i kluster. Också solistiskt frasutbyte mellan Barth och Larsson förekom.
Kvartettens två återstående musiker var kontrabasisten Heikko Remmel och trumslagaren Jussi Lehtonen. Remmel är en utmärkt yngre förmåga från Estland medan Lehtonen hör till huvudstadens beprövade rytmoperatörer.
Då Betty Carter, trots många egna sånger genom karriären ändå framförde betydligt fler standardlåtar, kunde man ha inkluderat några denna gång, särskilt då hon behandlade den amerikanska sångboken med stor kreativitet. Då material som är bekant för artisten men knappast för publiken framförs vore det bra att presentera vartenda stycke tydligt.