Kom hem från London, William!

● Jag hör definitivt inte till målgruppen för Skam. Tvärtom, det var tittare som jag som seriens skapare Julie Andem ville gömma serien för när den lanserades i Norge 2015. Tonåringar skulle inte behöva diskutera kärleksbekymren, sexscenerna, ölkonsumtionen och haschrökandet i Skam med sina föräldrar. Därför var marknadsföringen minimal, info om serien spreds främst via sociala medier av de unga själva.

Under den senaste månaden har jag sett de tre första säsongerna via Arenan och är helt såld. Varför? Det har gjorts otaliga tonårsserier med samma innehåll sedan jag uppslukades av Beverly Hills 90210 – den tv-serie som faktiskt gjordes för just min årskull och som träffade mitt i prick då. Men ingen av de andra har gjort ett lika starkt intryck som Skam.

Det är nog en kombination av vardagsrealism, nyfikenhet på dagens ungdomskultur, musiken som ofta tar vid där dialogen slutar, den nordiska kulturen (borde definitivt boka en resa till Norge!), och ett otroligt bra manus, skickligt framfört av de unga skådespelarna.

Första säsongen blev en lektion i hur dagens ungdomar använder sociala medier, vilket språk de skriver i textmeddelanden och hur snabbt foton från vilda fester sprider sig. För mobilen finns med precis överallt, oberoende av vad Eva, Jonas, Isak eller Noora gör så sker det med mobilen i handen. Och de gör det väldigt naturligt.

Skam skildrar de ungas värld, fri från vuxenproblem. Det är prestationskrav och vilda fester, pojkvänner som ljuger och tjejkompisar som stjäl bästisens käresta, det är skvaller, lögner och elakt förtal. Men, det är också vänskap och lojalitet, de riktiga vännerna finns där när de behövs. De slåss för varandra, håller upp håret när kompisen måste spy och följer med till skolläkaren när väninnan tycker att det är pinsamt att skaffa preventivmedel.

Rollfigurerna är noga genomtänkta och växer med serien. Julie Andem har intervjuat över tusen norska unga för att få reda på vad de gillar, tänker på och grubblar över. Resultatet är som redan konstaterats fängslande.

Skam är inte serien som man slötittar på samtidigt som man stickar en vante i tv-soffan eller stryker morgondagens skjorta. Varje ruta, varje scen är viktig och för handlingen framåt, också då rollfigurerna tysta tvekar och inte vågar säga något. Dessutom löper handlingen parallellt både i dialogen och i de chattar som syns i tv-rutan, som man måste hinna läsa för att hänga med. Man sitter på helspänn!

Det är nog i säsong 2, som handlar om Noora och hennes kamp mot de allt starkare känslorna för William, som mitt beroende slår till. Det är fascinerande hur snabbt jag ändrar uppfattning om fuckboyn William. Betydligt snabbare än Noora själv, hon har så svårt att acceptera att hon dras till den självcentrerade snyggingen med den långa pannluggen och de bruna sammetsögonen.

Dialogen mellan Noora och William är välskriven. De lånar och upprepar varandras repliker på ett retfullt och samtidigt kärleksfullt sätt. Förhållandet mellan Noora & William fascinerar fans världen över – två ensamma själar, övergivna av sina vuxna, som hittar varandra och kärleken som de båda saknat. Youtube är fullt med videor som fansen klippt ihop av parets kärleksscener.

Och just då, efter säsong 2, slutade skådespelaren Thomas Hayes (säkert lika självcentrerad som sin rollfigur) i Skam för att pröva på annat. Om jag sprang på unge Hayes på stan skulle jag ta honom i armen, föra honom tillbaka framför Skam-kameran och uppmana honom att göra det han är bäst på: ta hem William från London och se till att han håller sitt löfte till Noora från scenen i Porschen, då han försäkrar att han inte ska svika henne. Eller för att i bästa Skamstil låna hans eget citat:

Varför lägga ned så mycket tid (hela säsong 2) och besvär på att bli ihop med henne för att sedan bara försvinna just när alla missförstånd är utredda och hon är beredd att flytta ihop med honom?

Kom tillbaka från London, William, och blås liv i fjolårets hetaste tv-romans!