Anni Haapaniemi spelar förfinat drömskt, lyriskt
Oboen är i uttrycksmässigt hänseende betydligt mer begränsad än sina träblåssyskon, inte minst då flöjten och klarinetten, vilket i praktiken betyder att tonsättarna genom århundradena förlänat instrumentet en utpräglat lyrisk roll, som förstås rimmar väl med dess ursprung i skalmejan med sin bukoliska urkontext.
En förfinad lyrism gick även som en röd tråd genom lördagens duorecital i Musikhusets stämningsfulla Organosal, där Anni Haapaniemi och Emil Holmström hade plockat några godbitar från den inhemska och internationella repertoaren. Saint-Saëns oboesonat, skriven under hans sista levnadsår, borgar för ytterst behaglig och kravlös lyssning, vilket inte nödvändigtvis behöver vara en negativ sak.
Ravels femton år tidigare skrivna pianosonatin har i David Walters arrangemang för oboe och piano fått en så utsökt idiomatisk utformning att man gott kunde tro att detta var originalet. Steget härifrån till Matthew Whittalls tvåsatsiga Giverny (2013) – självfallet inspirerad av Monets trädgård – var egentligen inte långt och trots att Whittall inte hänger sig åt några impressionistiska pastischer målar han med en intelligent stillegering fram en snarlik, drömskt meditativ, stämning.
Kvällens clou var givetvis uruppförandet av Paavo Heininens redan 2009 skrivna sonat för oboe och piano (Koillinen). Även den borne modernisten Heininen tycks ha förtrollats av oboens pastorala aura och lockats till ett ovanligt milt atonalt skrivsätt, där oboen växlar mellan långa legatobågar och mer kapriciösa figurer och pianot stundtals serverar skönt jazzfärgade harmonier.
Esa-Pekka Salonens avslutande Second meeting (1992) – mer känd i orkesterversionen med titeln Mimo II – tar i sin tur ut de uttrycksmässiga svängarna med besked och i det vådligt fartfyllda slutpartiet rör han sig farligt nära för vad som över huvud taget är möjligt på instrumentet.
Tapiola Sinfoniettas förträffliga solooboist Anni Haapaniemi räds dock inget och med dödsförakt i blicken och koncentrationen på topp redde hon ut även de mest knepiga texturerna utan att någonsin behöva ge avkall på tonens inneboende skönhet. Emil Holmström var, sin vana trogen, en flyhänt och lyhörd partner vid flygeln och endast i ett par passager i Saint-Saëns-sonaten tenderade pianot att överrösta oboen. Haapaniemi och Holmström spelar i Sibeliusmuseum i Åbo i kväll kl. 19.