Munspelskvartetten Sväng håller takten

Hört talas om finska munspelskvartetten Sväng, världens enda grupp av sitt slag? Om inte, är det dags att kolla in dem! Efter fjorton år tillsammans är det här maskineriet smort som få, och de fascinerar genom att hålla den röda tråden fullständigt intakt, trots att repertoaren till synes kunde te sig vansinnigt spretig. Allt låter Sväng!

Senaste skivan Hauptbahnhof innehåller egentligen inte så många överraskningar eftersom den främst består av nyinspelningar av livefavoriter.

Med många tillryggalagda kilometer bakom sig är de värda att bandas på nytt. Vissa låtar är bekanta för fansen men finns nu inspelade på skiva för första gången, såsom I’m gonna meet my mother in glory, enda undantaget från regeln att all mu- sik framförs enbart på munspel. Och varför inte, har man en så övertygande sångare i ledet som Eero Turkka tål han väl att utnyttjas även i denna roll.

Svängs kombination av två melodiska solistmunspel (Turkka, Eero Grundström), ett ackordmunspel (Jouko Kyhälä) och ett basmunspel (Pasi Leino) sitter som gjuten, men framför allt funderar jag denna gång på hur totalt olika världar munspelet slagit rot i, och hur de passerar revy då man lyssnar på Sväng. Munspelet är lika hemma i den amerikanska bluesen som i smäktande finsk-slavisk musik med en doft av krigsåren, för att inte tala om Balkanmusik – om jag måste välja en egen Svängfavorit blir det nog rumänskinfluerade Haidukka, komponerad av Turkka.

Den stora cloun på denna skiva är hur Sväng än en gång överraskar och ger sig på ny musik som inte hör till munspelsvärlden precis.

Grundströms arrangemang av John Williams Hedwig’s Theme ur Harry Potter-filmerna är genialiskt, och visar hur brett och modigt musikerskapet är i det här gänget. Symfoniorkesterstuff på fyra munspel – inga problem, let’s do it! Om ni har chansen att se det här gänget live, ta den! De spelar nämligen ytterst sällan i Finland numera.