USA:s spelare för symbolisk kamp
● Det är bara några dagar kvar till nedsläpp i ishockey-VM i Plymouth – men i skrivande stund är det fortfarande osäkert om värdnationen ens deltar. USA har vunnit tre raka VM-guld och är överlägsen favorit, men landslagsspelarnas och USA Hockeys förhandlingar har urartat i en frusen konflikt.
Förenklat: Landslagsspelarna vill bli avlönade för hela den fyra år långa olympiaden, inte bara för de sex månaderna före vinterspelen. Precis som i Finland får damernas ishockeylandslag i USA större uppmärksamhet endast vart fjärde år, när det är OS.
Det skulle vara trist, tråkigt och ett stort nederlag för ishockeyn om USA verkligen skulle förverkliga sin bojkott. (Förbundsledningen har smått desperat försökt värva ett reservlag, men ingen vill ställa upp.) Men det är en mycket viktig fråga som lagkaptenen Meghan Duggan och hennes lagkamrater lyft fram: den enorma ojämställdheten som existerar inom lagsporterna.
– Det är väldigt modigt av dem. Ibland krävs det dramatiska åtgärder för att åstadkomma en förändring, säger Emma Terho, tvåfaldig OS-medaljör, fyrfaldig VM-medaljör samt den första – och enda kvinnliga styrelseledamoten i Ishockeyförbundets styrelse.
– Det är bra om det blir diskussion.
● USA:s ishockeydamer har det förstås betydligt bättre ställt än finländarna, som vid sidan om ishockeyn studerar eller försörjer sig som exempelvis fysioterapeut eller daghemsvårdare. I ishockeyns FM-serie – som från och med i höst förvandlas till damernas FM-liga – betalar damspelarna säsongsavgifter.
När herrarnas landslag vann VM-silver förra våren belönade internationella ishockeyförbundet IIHF dem med en miljon dollar i bonus. För damerna utdelas ingen VM-bonus.
En del av de finländska landslagsspelarna – under 2016 bland annat Jenni Hiirikoski och Riikka Väilä – får träningsstöd av undervisningsministeriet. Det handlar om det minsta idrottsstipendiet, 5 000 euro skattefritt per år.
– Det går inte att jämföra damernas lagidrotter med herrarnas lagidrotter. Damerna spelar inte i proffsserier utanför landslaget. Situationen är närmare individuella idrottsutövare: många lagidrottare lever på fattigdomsgränsen och tvingas göra val och uppoffringar i sitt vardagsliv, säger Terho. ● Den lättaste förklaringen är att damernas lagidrott inte väcker lika stort intresse bland publik, medier och sponsorer.
Men det är en mycket viktig fråga som lagkaptenen Meghan Duggan och hennes lagkamrater lyft fram: den enorma ojämställdheten som existerar inom lagsporterna.
Den avgörande, femte FM-finalen i Uleåborg drog 1 824 åskådare, men för det mesta spelas FM-seriematcherna inför 150–200 åskådare.
Damerna skrinnar inte lika fort och skjuter inte lika hårt som herrarna, men det betyder inte att underhållningsvärdet skulle vara sämre. OS-finalen i Sotji kan vara den mest dramatiska ishockeydusten jag någonsin sett.
– Vi måste fundera över hur vi kan väcka publikens intresse och överlag få mera synlighet för damernas lagidrott. Vi borde kunna trygga landslagsspelarnas tillvaro också mellan OS-turneringarna, men det sker inte över en natt, säger Terho och berömmer bland annat Espoo Uniteds marknadsföring.
Saker och ting har också gått framåt. Från och med nästa säsong har damernas ishockeylandslag för första gången någonsin en chefstränare på heltid. En bra signal, för det visar att Ishockeyförbundet åtminstone tar damlejonen seriöst (ni minns kanske när Handbollsförbundet för inte så länge sedan lade damlandslaget på is). Jämställdhet handlar om attityder.