Trygga svenskan

Många artiklar och intervjuer har redan handlat om att kommunalvalet i Helsingfors inte är ett borgmästarval, men trots det förekommer en underlig hajp kring just den frågan. Man överväger partipolitisk rösttaktikering för att trygga att just den ena av de två starka kandidaterna säkert ska bli vald, eller alternativt inte bli vald.

Det tål att upprepas: Den 9 april väljer vi inte borgmästare. Borgmästarrollen i Helsingfors är inte så dramatiskt mycket viktigare än den nuvarande rollen som fullmäktigeordförande eller stadsstyrelseordförande. Och det är inte ens säkert att partiet med flest röster får uppdraget. Det krävs stöd av andra partier i fullmäktige för utnämningen.

Det som däremot är viktigare än någonsin är de svenska intressena. Inför varje val talar man på finlandssvenskt håll om ”ödesval”. Efter det senaste årets domänförluster, både nationellt och lokalt, står vi nu faktiskt inför ett ödesval.

Ett flagrant exempel på domänförlust är att stadens egen officiella turistbyrå har gått in för att skylta enbart med namnet Helsinki. Med vilken rätt, kan man fråga sig.

Den som alltså vill värna

om en tvåspråkig stadsmiljö och trygga tillgången till svensk skola och dagvård för barn och barnbarn, den som vill säkra att vi i framtiden kan få hälsovård, äldreomsorg, kulturutbud och information också på vårt modersmål borde nu backa upp svensksinnade kandidater.

När landskapsreformen träder i kraft är det just skola, fritid, barn- och äldreomsorg som blir kommunens centrala uppgifter. Det är områden där språket är avgörande. Det är där de svenska intressena hela tiden måste framhållas och försvaras av våra förtroendevalda. Det är därför vi måste få in tillräckligt många svenska kandidater så att vi får vår röst hörd i samtliga nämnder och organ.

Vill vi ha kvar ett tvåspråkigt Helsingfors ska vi också visa det genom vårt röstningsbeteende. Annars har vi bara oss själva att skylla.