Hur Akademen kom på att göra detta vete fåglarna
Akademiska sångföreningens konsert Fåglarna blev en lyckad helhet: en lika stor fröjd för ögat som för örat.
Akademiska sångföreningens audiovisuella konsert med musik av Anneli Arho, Alberto Schiavo, Peteris Vasks, Erik Bergman, Yui Katada, Teemu Tommola, Esa Pietilä, Jan Sandström. Dirigent Kari Turunen, video Magnus Wikström. Kristian Lindroos, baryton, Kristian Nyman, celesta, Antti Suoranta, slagverk. Konservatoriet 25.3.
Akademiska sångföreningens storsatsning i år, den audiovisuella konserten Fåglarna, blev en föredömligt kort och koncist uppbyggd helhet med ett konstnärligt tema som bar genom hela kvällen. Framför allt fanns här en ansats att skapa något utöver det vanliga, en konsert som skulle skilja sig från den spretigt upplagda generiska körkonserten med något för envar.
Idén lär ha fötts mer eller mindre på måfå, av insikten om att en konsert kunde handla fast om fåglar, bara den gjordes bra. Men inget fel på fåglar – det är snarare ett utmärkt konserttema inte minst för en finlandssvensk manskör. I blickfånget kan man nämligen placera Erik Bergmans Fåglarna från 1962 till hustrun Solveig von Schoultz text, skrivet för barytonsolist, kör, celesta och slagverk.
Programbladet gav bara obetydliga upplysningar om verken och deras bakgrund, men varje stycke hade försetts med en underrubrik, som för att demonstrera dess plats i den dramaturgiska helheten.
Videobilderna producerade av Magnus Wikström hade en avgörande roll för helheten. Det första man slogs av var den bländande skönheten i flygfotografiet, skönheten av att bli upplyft över Helsingfors och se hemstaden ur ett annat perspektiv: trädtopparna, skvärerna, vattnet, soluppgångarna. Inledningsvis känns det som om den visuella biten är i mesta laget, att den till och med kör över det auditiva, men allt som oftast är de två just under denna konsert oskiljaktiga delar, som båda bidrar till helheten.
Flygfotografierna ackompanjeras av Anneli Arhos Aih, ett förhållandevis statiskt stycke, som bygger på att kören ska frammana övertoner genom att sjunga samma ton i olika tonlägen. Övertonsrikedomen kommer inte till sin rätt när stycket återges genom högtalarna, som preludium innan kören stegar in på scenen, men idén är kul.
Italienaren Alberto Schiavos Frottola N. 1 är i likhet med Arhos stycke harmoniskt stabilt, men rytmiskt mera levande. För ett ögonblick kan man spänna sig för om allt kommer att fungera – innan man inser hur bra kören behärskar stycket. Övning har gett färdighet. Peteris Vasks musik är allt som oftast skön och själfull, så också Musu masu vardi (Våra mödrars namn, 1977/2003). Yui Katadas uruppförda Hototogisui berör mig kanske minst, även om det knappast är något fel på stycket.
Inget publikfrieri
Alltjämt slås man av hur djärv Erik Bergmans musik låter och hur poetisk textbehandlingen är i Fåglarna, medan här inte verkar finnas den minsta tillstymmelse till publikfrieri (åtminstone inte till den stora publiken).
Och när man en gång har barytonsolisten, celestan och slagverkaren på plats kan man passa på att beställa ett nytt verk för samma besättning: Kördirigenten och -tonsättaren Teemu Tommolas uruppförda Fenix blir likaså en stark upplevelse. Stycket är välklingande med okomplicerade harmonier och slagverken och barytonen fint integrerade i helheten. Framför allt är stycket dramaturgiskt väluppbyggt, med en kulmination kring den stora branden, där lågorna slickar fågeln Fenix’ vingar. Hur Tommola kommer på att avsluta med klanger som förefaller imitera slutet av Richard Strauss Rosenkavaljeren är ett mysterium, men kanske frammanar celestan en sådan känsla.
Saxofonisten och multibegåvningen Esa Pietilä rör sig knappast i alltför bekanta vatten när han skriver för kör, men likväl formas en rolig helhet av Uirapuru, där Pietilä själv bidrar med solistiskt saxofonspel medan kören försöker hitta ut ur djungeln. Jan Sandströms Vuojnha Biegga (Andens vind) använder inslag av jojk, som Akademens egna solister tar fram med stil.
Om barytonen Kristian Lindroos hittills har varit ung och lovande, känns det som om han nu också infriar löften och uppfyller förväntningar. Det svenska uttalet är vårdat och röstanvändningen på allt sätt uttrycksfull speciellt i Tommolas skapelse.
Kari Turunen verkade röra sig på mammas gata och dirigerade allt med finess, och akademarna själva gav helt uppenbart sitt bästa.
Idén lär ha fötts mer eller mindre på måfå, av insikten om att en konsert kunde handla fast om fåglar, bara den gjordes bra.