En dans om kärlek, kvantfysik och biodling
Regi: Anna Veijalainen. översättning till finska: Sonja Sorvola. Scenografi: Alisha Davidow. Ljusplanering: Jere Kolehmainen. Ljudplanering: Juha Tuisku. Koreografi: Arbetsgruppen Saikkonen, Sorvola, Veijalainen. På scen: Sami Saikkonen och Sonja Sorvola. Premiär på Koko-teatern 25.3.
Är kärleken ett hoppfullt eller hopplöst projekt?
Kokoteaterns uppsättning av Nick Paynes dansföreställning Constellations ger inget svar, men cirklar kring frågan, likt elektroner kring nukleonen eller bina kring blomman.
På en rund scen (i taket hänger en stiliserad interiör från en bikupa) omgiven av publiken möts kvantfysikern Marianne, en mjuk och smidig men också målmedveten Sonja Sorvola, och biodlaren Roland (Sami Saikkonen), en man som gör sitt bästa för att följa och stöda, men som i omedveten kantighet emellanåt ramlar, förlorar greppet.
Arbetsgruppen står för koreografin och Anna Veijalainen är regissör. De tar fasta på tillvarons obönhörliga framfart med oss, hur vi ständigt rör oss i samma omloppsbana, oförmögna att både mötas och frigöra oss. ”Om vi bara, som bina, kunde veta varför vi är här”, som Roland säger.
Han håller upprepade, korta anföranden om bisamhället och binas livslopp, målmedvetenhet och instinkter. Mariannes hållning till ämnet fysik är mer abstrakt och hon är kanske mer medveten om sina möjligheter att styra sitt liv – tills hon helt förlorar den förmågan (mer om den saken ska inte avslöjas här).
Initiativ och sabotage
Bekantskapen mellan Marianne och Roland inleds med hennes fråga om han kan slicka sin egen armbåge. Där blir en romans med komplikationer, stickspår med otrohet och återkommande försök att försonas, frierier och avvisanden i olika turer. I deras dans där de möts och skiljs åt – i en scen slår han henne – kan man utläsa både önskan att mötas och det svåra att göra det utan att förlora sig. Kropparna attraheras och repelleras. Scenerna är utformade som initiativ, emellanåt sabotage, omtagningar och så nya ingångar.
Sorvola och Saikkonen är skickliga. De förmår, i motsats till sina rollpersoner, se, invänta och ta in den andra. De rör vid varandra, men låter motspelaren behålla sin rörelsefrihet.
Det sorgliga i föreställningen är inte det olyckliga slutet, utan snarare att de två aldrig kan hålla sig själva eller den andra kvar innan allt redan är förlorat.