Handbok för ryskt fängelse

● För de unga demonstranter som nu satts i fängelser runtom i Ryssland finns det faktiskt en bok som kan vara till nytta, nämligen ”Hur överleva i dagens fängelser” (Kak vyzjit v sovremennoj tiurme). Det är journalisten och skådespelaren Stas Simonov som själv suttit i det ökända Butyrka-fängelset i Moskva och nu vill hjälpa sina olycksbröder genom ett slags tragikomisk handbok till fängelselivet.

Simonov kommer med en hel del goda råd: Att skämta är det sista du ska göra i ett ryskt fängelse. Du ska inte heller lita på någon annan än dig själv. Du ska noga vakta på varje ord du säger. Du ska räkna med att bli slagen. Du ska muta efter förmåga, både personal och medfångar …

Bland de mest förvånande råden finns just varningen att skämta – det är något systemet inte tål, förklarar Simonov. Ett förtvivlat vitsande kan få än mer förtvivlade följder. Det enda man får driva med är sex, fekalier och mat.

Det blir en rätt speciell komplettering till fängelselitteraturen i Ryssland som väl är rikare än i något annat land. Dostojevskij, Tjechov, Ginzburg, Sjalamov, Solzjenitsyn … listan är lång och fortsätter in i våra dagar med Eduard Limonov, Nadezjda Tolokonnikova (Pussy Riot) och inte minst Michail Chodorkovskij.

”Mina medfångar” heter Chodorkovskijs bok som Ersatz för något år sedan gav ut på svenska. Där skriver han om sina tio år i olika ryska fängelser från Sibirien till Karelen, och det är alltså inte sig själv han för fram. I stället blir det korta men intensiva möten med människor som han har mött i celler och baracker.

Det är Ostap, misstänkt för att vara homosexuell, som vill ta livet av en medfånge som förolämpat honom. Det är Sasja, 19 år, som funnit gemenskap bland nynazisterna och tillverkat bomber. Det är Artiom, byggnadsingenjören som har åtalats för förskingring, blivit övergiven av sin familj och nu försöker begå självmord.

Det är också Kolja som hellre riskerar döden än medger att han skulle ha stulit en gammal kvinnas väska. Det är Ljosa som blir uppmanad att anklaga Chodorkovskij för någon förseelse, men inte gör det. Och det är cellkamraterna som vägrar skriva på ett falskt vittnesmål när Chodorkovskij hungerstrejkar.

Indirekt säger boken också mycket om Chodorkovskij själv. Vilket förtroende måste han inte ha ingett för att så många öppnat sig för honom! Så bemödar han sig också att inte utlämna någon utan påpekar gång på gång att han ändrat alla namn.

Chodorkovskij vill inte idealisera, men när han berättar om fångarnas bakgrund blir deras öden till stor del förståeliga. Och de största skurkarna blir de korrumperade utredarna och åklagarna, ofta också domarna. Inför deras bekvämlighet och vinningslystnad är individen helt skyddslös. Vilket slöseri med mänskligt liv, utbrister Chodorkovskij när han sakligt redogjort för det mardrömslika godtycket i dagens ryska fängelsevärld.

Stas Simonovs bok kan när som helst bli nyttig läsning för vem som helst av oss, skriver recensenten i Nezavisimaja Gazeta. Och Chodorkovskij påminner om ett ordspråk som ligger djupt inbäddat i det undermedvetna hos varje ryss: Ingen går säker för tiggarstaven och fängelset.