Jakten på Shangri-La

Innan jag flyttade till Finland gick jag ett antal somrar på finskkurser i allt från Villmanstrand till Jyväskylä och Helsingfors. Solen sken oftast, av och till blev man en smula förälskad i någon av de nästan uteslutande kvinnliga lärarna och om aftnarna var det grillfester eller ölhävning på lokala krogar.

Att sedan fl y tta till Finland var inte lika skoj. Då var det redan höst och så kom en smällkall vinter med ständiga förkylningar och datorn bröt ihop och det var mögel i lägenheten och inte hade man en enda kompis och det verkade utopiskt att en dag kunna tala språket som har femton kasus.

För ett par år sedan umgicks jag med tanken att flytta till Kina. Där är man ständigt omgiven av människor, maten är gudomlig och enligt min mening är elementär, talad kinesiska mycket lättare att lära sig än finska. Så jag började på fullaste allvar sondera terrängen och insåg snabbt att det vore rena sisyfos-arbetet med alla tillstånd och praktiska detaljer.

För ett par år sedan umgicks jag med tanken att flytta till Kina. Där är man ständigt omgiven av människor, maten är gudomlig och enligt min mening är elementär, talad kinesiska mycket lättare att lära sig än finska.

Kunde Tjeckien vara värt en flytt? Där finns några av de allra bästa vännerna sedan decennier och levnadskostnaderna är låga. Men, vore det värt att utsätta sig för frestelsen och riskerna med att permanent bo i ett land där ölen kostar två euro stopet och fläsklägg samt schnitzlar och flottiga stekkorvar hör till vardagsfödan?

Kvar finns då i min smak blott Grekland, med dess alldeles hänförande språk och musik och så mycket mänsklig värme. Fast, har de inte vinter även i Aten? Finns det en gräns för hur mycket bouzouki ett svenskt öra tål? Skulle jag vilja stångas med den byråkrati andra utlänningar vittnar om?

Jakten på Shangri-La är inställd och ersatt av flitiga resor till favoritländerna. Alltid med returbiljett.

För, til syvende og sidst är nog ändå Kampen i Helsingfors jordens nav.