Arbetet på bordet
EK gör inga centrala avtal längre, januariförlovningen blev skilsmässa, exportlönemodellen fick inte någon form. Uppsägningar har slitit på förtroendet på arbetsplatserna, men nu gäller det att kunna komma överens. Hur? – Förtroende är något som repar sig
För de flesta finländare såg det ut som en vanlig tråkig nyhet med gubbar på rad: Den 2 december 2015 smällde det i dörrarna på Södra kajen, då förhandlingarna om det så kallade samhällsfördraget strandade tillfälligt.
Det som inte syntes då var att Finland ett par år senare skulle stå i en ny situation, där gamla väggar rivits och alla som jobbar står direkt exponerade för klimatets påverkan: Förtroendeklimatets, rättare sagt. Hur bra vi alla klarar av att komma överens när gamla regler inte längre gäller.
Det som hände då var att arbetsgivarnas centralförbund EK skickat ut ett pressmeddelande om att de inte längre tänker förhandla fram centrala avtal om löner eller arbetsvillkor. EK hade beslutat det redan långt innan, men när pressmeddelandet skickades ut mitt under förhandlingarna var det ett rött skynke som skakades rakt framför tjurens ögon.
Motdraget kom direkt, då transportfacket AKT meddelade att hela förhandlingen får vara för deras del.
Läget repade sig efter en månad – åtminstone då.
Den här våren smäller det i dörrarna igen. EK sade upp sina centrala avtal, och ordförande Veli-Matti Mattila sade dessutom i en intervju för HS att lönerna är 10-15 procent för höga i Finland. Löntagarnas representanter kokade, och undrade om det alls varit lönt att sänka lönerna och ge bort semesterpengar, eller om de ska börja väpna sig till tänderna. Det är nu en handfull månader kvar till hösten, då alla löntagare och arbetsgivare ska förhandla om nya avtal och om lönerna – den här gången utan centralförbunden vid bordet. Alla ska vi komma överens branschvis, men upplägget ser ut som i en dysfunktionell familj.
Kriser har vi haft förr
Vi kan trösta oss med att det krisat sig också förr.
– Förtroendet återhämtar sig, säger Lasse Laatunen, tidigare arbetsmarknadsdirektör vid Finlands näringsliv EK med en fyrtioårig erfarenhet av de innersta förhandlingsborden.
– Om vi ser på läget i dag så har det tyvärr skett onödiga extrema tilltag som åtminstone tillfälligt har försvagat förtroendet. Jag påstår inte att det skett uppsåtligt, men av någon anledning har man inte kunnat förutse reaktionerna, till exempel då man sade upp de centrala avtalen. Man kunde bra ha väntat till följande förhandlingsrunda.
Ett spöke i bakgrunden är branschrundan 2007, då EK också meddelade att det inte blir något centralt avtal, och efteråt visade det sig att lönerna steg alltför mycket. Beskyllningar haglar i båda riktningarna ännu i dag – beskyllningarna om löneauktion, att fackförbunden tävlade med varandra om vem som får mest, och i andra riktningen beskyllningarna om att det var EK:s fel som drog sig ur centrala avtal. Är det ett trauma som underminerar förtroendet i dag?
– Inte direkt ett trauma, men nog något som försämrade Finlands konkurrenskraft, och det är värre än ett trauma, säger Laatunen och varnar för att det inte får gå på samma sätt nu.
– I sig är det inget konstigt att förhandla branschvis, utan det är naturligt, men det fel som EK obönhörligen gjorde var att inte koordinera allting bättre, och inte lyckas få sina medlemsförbund att förstå ansvaret för konkurrenskraften. Nu är jag rädd för att man igen ska gå in med obefintligt förhandsarbete, säger Laatunen.
En stor sak skiljer 2017 från 2007, och det är att det inte råder en politisk kampanj om lönerna. Då sammanföll förhandlingarna med Samlingspartiets vallöfte om högre löner till sjukvårdarna, ”Sari Sjukvårdare”-kampanjen, vilket i efterhand sett fungerade som startskott för andra branschers race.
Den här gången råkar ändå avtalen ta slut i en ordningsföljd som lägger exportindustrin först. Skogsindustrin öppnar, sedan kemin och teknologiindustrin. Då är det i praktiken de som öppnar grinden.
”Den här hösten är annorlunda”
Hos dem som öppnar höstens förhandlingar, Skogsindustrin, försäkrar arbetsmarknadsdirektör Nina Pärssinen att läget är ”business as usual”.
– Jag vet inte i vilken mån krisrubrikerna handlar om själva beslutet som EK gjorde, och i vilken mån det är massmedia som tagit upp det på ett visst sätt, där man vill göra kris i alla nyheter. Men det borde inte vara något annat än normalt att förhandla branschvis, säger Pärssinen.
– Förtroendet mellan våra avtalsparter är helt normalt. Vi var till exempel de första som implementerade konkurrenskraftsavtalet och
vi fick fungerande lösningar kring hur de 24 timmarna ska fördelas. Vi gjorde upp regler för hur det går om man inte kommer överens om något annat på arbetsplatserna, men sextio procent av våra medlemsföretag fick fram lokala avtal.
Skogsindustrin har väckt uppmärksamhet genom att gå ur både centralförbundet EK och ställa sig utanför den så kallade exportlönemodellen, som gick ut på att koordinera hur lönerna skulle utvecklas med exportindustrins behov i första rummet.
Hon preciserar att Skogsindustrin ännu är öppen för en gemensam koordinering, men inte ville binda sig.
– Vi ville inte göra ett processavtal utan ha fria händer, säger Pärssinen och motiverar det med att Skogsindustrin vill se ändringar i kollektivavtalen.
Den största ändringen det handlar om är att Skogsindustrin vill att företagen ska kunna ta in underleverantörer utan att behöva gå via förtroendemannen.
– Företagen borde kunna göra sådana rena businessbeslut på samma sätt som i andra branscher. Vi vill inte ha något mer än det som redan råder inom kemi- och teknologiindustrin. Kollektivavtalet har inte ändrats på nästan tio år, men tiderna har ändrats. Vi kan inte devalvera vår valuta så det behövs mer flexibilitet, säger Pärssinen.
En av Skogsindustrins motparter är pappersarbetarnas fackförbund. Petri Vanhala, ordförande för Pappersförbundet, säger om de senaste årens vändningar att det inte lönar sig att hänga upp sig på saker länge.
– Vi går till rent bord. Kontakten är god och båda parter har förstått att det inte kan bli några överdimensionerade krav, säger Vanhala.
Han tillägger att det inte lönar sig inte att föra sådana röda skynken till förhandlingarna som kan bromsa upp diskussionen.
– Att utöka arbetsgivarnas direktionsrätt till exempel. Det hundraåriga Finlands grundpelare har varit goda förhandlingskontakter.
Uppfattningen om vad som är ett rött skynke i förhandlingarna går ofta isär – här är just Skogsindustrins mål att få besluta om underleverantörer en fråga som är svår för Pappersförbundet. Hur det ska gå klarnar i höst, och ”inget avtal är klart förrän bådas namn är under” säger Vanhala.
Pärssinen tror inte att det uppstår en likadan löneauktion, med likadana följder och beskyllningar, som 2007.
– Den här hösten är helt annorlunda. Då var det kampanjen för sjukvårdarna och riksdagsvalet som gjorde att det blev en auktion av löneförhöjningar. Men ett par år efter det var förhöjningarna mellan 0,5 och 0,9 procent, så att det är branschrunda betyder inte automatiskt auktion. Men jag vill betona att det också är arbetstagarorganisationernas ansvar – allas ansvar – att vi inte förstör den påbörjade förbättringen i konkurrenskraften. I vår bransch kommer hälften av kostnaderna från andra branscher, som transport och logistik. Jag hoppas verkligen att alla känner ansvar. Det är viktigt också för hållbarheten i landets offentliga sektor.
Dystert förtroendeläge
Lasse Laatunen ser utvecklingen i sig som god – att branscherna själva får avtala om sina villkor, och därefter anser han att nästa steg är att tilllåta mer lokala förhandlingar.
Samtidigt visar FFC:s enkät bland sina förtroendemän att läget på arbetsplatserna är minst sagt varierande, ibland alarmerande.
Hälften av förtroendemännen på de stora arbetsplatserna anser att konflikterna med arbetsgivaren ökat, och en femtedel av alla svarande säger att de upplevt påtryckningar om att avtala om sämre arbetsvillkor. Det framgår inte hur många av situationerna som är direkt kopplade till samarbetsförhandlingar.
En annan mätare, gjord av Great Place to Work som utnämner de bästa arbetsplatserna varje år, visar att skillnaderna mellan de mest trivsamma arbetsplasterna och det dystra genomsnittet tycks växa. Deras förtroendeindex, ”trust index”, som bygger på enkäter bland trettio tusen arbetstagare vid 156 företag, visar att de bästa företagen rör sig på ett index på nästan 90 procent medan medeltalet är 55.
En stor faktor utgör arbetstagarnas uppfattning om arbetsgivarens ärlighet och moral. Under hälften av alla svarande ger goda betyg, men på de bästa företagen tycker 90 procent att ledningen är ärlig och etisk. En lika stor skillnad mellan snittet och primusföretagen syns på frågan om ledningen har en klar uppfattning om vilken riktning man är på väg i.
Att göra gott ifrån sig på den här mätaren är också kopplat till framgång – de femtio bästa arbetsplatserna hade en tillväxt på i nästan trettio procent i snitt.
Lasse Laatunen säger att den utdragna lågkonjunkturen, då en stor del av kommunikationen mellan löntagare och arbetsgivare gått ut på att hantera uppsägningar och permitteringar, kan förklara arbetsklimatet.
– Sådana här undersökningar har kommit genom historien, och den största förklaringen är recessionen. Den påverkar uppfattningen om den andra förhandlingsparten. Men det är när det går dåligt som det behövs allra mest samarbete som baserar sig på tillit.
Petri Vanhala på Pappersförbundet känner igen stämningarna i statistiken.
– Det har sina orsaker. När ekonomin är dålig kommer bara negativa nyheter, och det har varit en börda för förtroendemännen. Nu när vi har en gryende tillväxt gäller det ändå att vara måttlig, så att man på sikt kan komma ur den negativa spiralen, säger han.
Börja med små saker
Lasse Laatunens recept för att bygga upp förtroendet och reparera eventuella skador är att motarbeta den rytm där man lägger allt krut på den tidpunkt då ett avtal går ut och nästa ska förhandlas.
– Det finns en väg för att nå mer flexibilitet och överenskommelser, och det är branschernas kollektivavtal. Om det inte ingår möjligheter till lokala avtal i dem så är det ingen vits att försöka ändra i lagarna. Kollektivavtalen kunde grunda sig
När ekonomin är dålig kommer bara negativa nyheter, och det har varit en börda för förtroendemännen. Nu när vi har en gryende tillväxt gäller det ändå att vara måttlig.
Petri Vanhala, Pappersförbundet
mer på så kallade stoppbräden, anser Laatunen.
Ett stoppbräde är en regel om vad som sker ifall man inte kommer överens om arbetsvillkoren på arbetsplatsen. Ett bra stoppbräde är ett sådant som uppmuntrar till att komma överens om sina egna villkor, men som ändå skyddar parterna med en fastslagen reservutväg.
– Men det kräver kontinuerligt jobb. Att parterna arbetar vidare precis varje dag, inte bara när ett avtal går ut.
Laatunens tips för alla nivåer av förhandlingar, också mellan chef och anställd, är att vara ärlig och öppen.
– Man kan börja med att komma överens om små saker och sedan förflytta sig mot de stora. Det kan låta som kliché, men arbetskraften är ingen fiende utan företagets resurs. Då ska man vara ärlig, också då det gäller att berätta om tråkiga saker.
prata om hur man pratar
Frågan om hur man kommer överens är inte särskilt olika när det gäller att förhandla med sin chef på en enskild arbetsplats, förhandla för en hel bransch eller på hela arbetsmarknaden.
Kari Laine, som är expert på förtroende i arbetsmiljön vid Arbetarskyddscentralen, bedömer att de provokationer som landar i nyhetsrubrikerna är en del av en ond cirkel.
– Kommunikation fungerar så att den ena säger något, och så tolkar den andra det, och börjar fundera på vad den andra egentligen är ute efter. När förtroendet är dåligt blir tolkningen väldigt negativt färgad. Man tänker att den andra är ute efter det värsta. Det blir en tolkningsspiral som i sin tur förvärrar läget, säger Laine.
Det typiska som händer då är att man börjar söka hjälp i lagändringar eller jurister, yttre regler, om man inte klarar av att sätta spelreglerna själv.
Laine arbetar mycket med att skapa förtroende i arbetsmiljöer, men hans råd är desamma på vilken nivå som helst, och i vilka förhandlingar som helst.
I grund och botten är de situationer där människor ska sitta och tala med varandra.
– För sådana som regelbundet ska vara i kontakt med varandra gäller det att diskutera både innehåll och förtroende. De första stegen är att tala om vad förtroende är och vad det betyder just i deras situation, och sedan att definiera vilka effekterna är av förtroendet eller bristen på det, säger Laine.
– Steg tre är att lägga upp spelregler: Så här agerar vi, så här agerar vi inte. Och till sist måste man komma överens om vad som händer när någondera inte följer spelreglerna.
Kari Laine ägnar alltså en hel del tid åt metakommunikation, eller metaförhandling.
– Man måste faktiskt förhandla också om själva förhandlingen och hur den ska genomföras. I en hel del förlikningsprocesser jag varit med om har det varit väsentligt att diskutera hur man diskuterar.
Om man inte gör det landar man i en klassisk situation där två motparter lägger fram sina monologer och så börjar man frustande bryta arm och se vem som vinner, menar han.
Lägg upp spelregler: Så här agerar vi, så här agerar vi inte. Till sist måste man komma överens om vad som händer när någondera inte följer spelreglerna. kari laine, Arbetarskyddscentralen