”Omröstning om EU inget problem”
Sampo Terho ger sig in i Sannfinländarnas ordförandekamp med ny ministerroll
Sampo Terho (bilden nedan) kommer att kämpa om posten som Sannfinländarnas ordförande som Europaoch kulturminister. Han hade lovat ”ta en tung portfölj” om han blir vald till ordförande.
– I den här finns kultur, idrott, ungdomsfrågor, upphovsrätt, och kombinerat med Europafrågorna är det en hel del. Men om det här blir den slutliga portföljfördelningen ifall jag blir ordförande vet jag inte, det ser vi sedan, säger Terho.
Som kulturminister har han en roll som är viktig för minoriteter.
– Det ska tas i beaktande, säger han, men kommenterar inte specifika frågor förrän han är insvuren.
Terho anser inte att det vore ett problem att han som Europaminister skulle föra kampanj om folkomröstning om EU.
– Det handlar ju om en fråga för ●nä●●Ssitdaavna4lperiod.
Det är torsdag, ett par timmar kvar tills Sampo Terho blir utnämnd till ny Europa- och kulturminister, och en lätt korthuggenhet, kanske stress, inleder samtalet.
Terho säger att han redan är rätt trött på frågor om skillnader mellan honom och Jussi Halla-aho i Sannfinländarnas ordförandekamp – båda har sagt att de är rätt lika.
– När det gäller invandring och EU är det inte ett stort linjeval. En skillnad är hur vi skulle leda partiet – jag tänker vara närvarande här, medan Halla-aho har sagt att han kommer att stanna i Bryssel till slutet av sitt mandat, säger Terho.
Gemensamt för de två kandidaterna är att de öppnat för möjligheten att driva en folkomröstning om Finlands medlemskap i EU. Att Terho ska bära Europaministerportföljen ser han inte som ett problem, även om det skulle innebära att själva kampanjen sker medan den här regeringen ännu sitter.
– Det är inte ett problem då det är frågan om följande valperiod. Nu förbinder vi oss till det här regeringsprogrammet.
Nöjd med klausul
Terho var själv en av dem som förhandlade om regeringens EU-klau- sul, en av de svåra dragkamperna under regeringsförhandlingarna, och han är nöjd.
– Det är den bästa EU-formulering som hittills setts, och den första som klart frångår den federalistiska visionen. Den slår fast att Finland ska fokusera på den ekonomiska nyttan, och kopplar frågan till det nationella intresset.
Att Finland också undertecknat den nya Romdeklarationen, där EU erkänner att unionen kan gå framåt i olika takt, anser Terho att är ett konstaterande av faktum. Redan nu är euroområdet och Schengen olika grupperingar. Men hittills har Finland varit med i dem. Kan det i fortsättningen handla om att ställa sig utanför då de stora länderna marscherar vidare?
– I nya sådana frågor ska Finlands intresse avgöra i varje enskild fråga. Precis som det står i regeringsprogrammet ska det inte vara ett självändamål med mer integration.
Terho ser det som fullt möjligt på sikt att Finland går ur euron och då i praktiken ur hela EU. Han bedömer att han blivit ännu mer kritisk under de fyra år han satt i Europaparlamentet. Han beskriver Bryssel som en bubbla, där människor kan gå till frisören och på gymmet utan att ens stiga utanför administrationskvarteren. Sättet att tala i svåra ordalag gör honom också nipprig.
– Det är en orsak till att populister har som ryggmärgsreflex att motsätta sig EU – när en elit talar invecklat med flit.
”Höger-vänster irrelevant”
Terhos ekonomiska linje har definierats som till höger om mitten, men själv anser han att definitioner på en höger-vänsterskala är irrelevanta. Timo Soinis definition ”arbetarparti utan socialism” är något han gärna citerar.
Hans syn på världspolitiken är en blandning av att se handel och rörlighet som väsentligt för utvecklingen, men samtidigt förespråka protektionism – en kombination som kräver fler frågor för att bena ut.
– Rätt dilemma är inte vänster eller höger, om man avser det hundra år gamla upplägget där industrimagnaten var något slags motpart till arbetaren, utan dilemmat är okontrollerad globalisering som undergrävt medelklassens inkomster. Brexit handlade inte heller om höger och vänster utan om globalt och lokalt, säger Terho och fortsätter:
– En del vinner och andra förlorar. Inkomstklyftorna har ökat, och i konkurrenskraftsavtalet såg vi för första gången en inre devalvering som skedde uttryckligen via arbetarnas löner och arbetsvillkor, säger Terho.
Flera gånger under intervjun återgår 39-åringen till hur det var i hans barndom, och det här är en sådan gång. Devalvering av den egna valutan och penningpolitik fanns då, inte nu, säger han.
– Klart att det inte var enbart lätt, en devalvering gör importvaror dyra för vanligt folk, men det fanns i alla fall olika alternativ att tillgå. Konkurrenskraftsavtalet har varit en helt ny och svår sak. Vi hade bara den vägen, men framöver kanske vi har andra.
Fri rörlighet bra
Enligt senaste eurobarometer är finländarna mest fästa vid den ekonomiska unionen, valutan och rörelsefriheten inom EU. Finländarna gillar euron och Schengen mer än EU-medborgarna gillar dem i snitt. Varför driva något som inte verkar få stöd?
– Det hindrar inte från att ordna
Det skulle inte finnas grund för någon språkstrid om det inte vore för ”tvångssvenskan” – den enda orsaken till att svenskans image lider. Så många tvingas läsa ett språk de inte behöver, de väcker antipatier. Det gjorde det för mig, då jag satt i åratal och pluggade utan att se nyttan.
Sampo Terho
Europa- och kulturminister
en folkomröstning, som skulle ge mer tillförlitligt resultat är opinionsmätningar, säger Terho.
Den fria rörligheten för EUmedborgare är han ändå beredd att skydda för att folk vill ha den, och rörlighet stöder han i den mån det betjänar ekonomi. I gengäld vill han ha en sträng migrationspolitik.
– På EU-nivå kan man få lösningar som är bättre, till exempel för att stoppa migrationsflöden, eller folkvandring som man i folkmun säger. Om man inte hittar gemensamma lösningar börjar stater bygga fysiska hinder. Det bör stoppas, så vi inte förstör de goda sidorna, som den fria rörligheten för EU-medborgare, säger Terho.
I en uppmärksammad essä från 2007 har Terho däremot skrivit om migrationsrörelser överlag, och hur den kaukasiska ”rasen”, enligt hans ordval, krymper i förhållande till jordens befolkning. Länken till den har han numera plockat bort från sin hemsida, och har preciserat att han inte längre anser det är aktuellt att tala om raser. Han talar i stället om kontrollerad invandring.
Sannfinländarna vill inte höja flyktingkvoten, så Finlands ansvar för de miljontals flyktingar som finns i krishärdarnas närområden anser Terho att ska vara närmast fredsbevarande verksamhet och rättvis handel. Biståndspolitiken anser han ska grunda sig på marknad. Men hur går rättvis handel och protektionism ihop?
– Protektionism skulle egentligen löna sig allra mest för utvecklingsländerna, så att inte andra utnyttjar deras resurser, använder dem som gruvor och för bort mervärdet och vinsterna. I övrigt hör det till en förgången tid att skapa motsättning mellan öppet och stängt. Rörlighet behövs, men den ska inte vara okontrollerad.
Om den rättvisa handeln leder till ett val mellan Finlands fördelar och andras är valet ändå klart.
– Finlands regering har som uppgift att se till nationella intressen, precis som ledarna i andra länder ser till sina. Du är ordförande för Finskhetsförbundet. Vad är finskhet, kort sagt? – Alla har nationella identiteter, de är konstruktioner där en del är mer vetenskapligt och en del mindre. Språk, klimat och geografiskt läge är sådant som går att påvisa. Svårare att definiera exakt är sådant som historia, religion – i en mer världslig form numera – traditioner och vanor, en delad uppfattning om rätt och fel. Kultur är både högkultur och vilka visor man sjungit som barn, till exempel.
Därför lider svenskans image
Finlandssvenskarna ser han inte som annorlunda annat än till språket.
– Det är en betydande del av identiteten men inte en uteslutande sak. Det skulle vara konstigt att tänka att svenskspråkiga inte är en del av den finländska identiteten. De första fennomanerna var svenskspråkiga.
Trots de svenskspråkigas roll i det bygge som Terho håller som viktigt vill han på sikt få bort den obligatoriska skolsvenskan – men inte radera svenska som nationalspråk. Frågan om att få bort den obligatoriska svenskan verkar vara så viktig att han blir mer uppbragt av att tala om det än om några av de tidigare frågorna. Han går tillbaka till historien av språkstrid och säger att den kunde vara slut, om det inte vore för en sak.
– Det skulle inte finnas grund för någon språkstrid om det inte vore för ”tvångssvenskan” – den enda orsaken till att svenskans image lider. Så många tvingas att läsa ett språk de inte behöver, att det väcker antipatier. Det gjorde det för mig, då jag satt i åratal och pluggade utan att se nyttan, säger Terho och preciserar att de som vill läsa svenska ska få göra det.
Diskussionen om andra obligatoriska ämnen tänker han inte jämföra med, och han anser inte att några argument för obligatorisk skolsvenska varit goda. Men om man vänder på steken – hur skulle Terho främja svenskan och kunskapen om olika nationella minoriteter inom Finland? – Genom att avskaffa obligatorisk skolsvenska. Det skulle främja ryktet. Och hur sker främjandet efter det? – Vilka kulturintressen man har är upp till medborgarna själva. Om man fick bort de känslomässiga argumenten skulle det få bort antipatin, vilket skulle befrämja språket och den finlandssvenska kulturens ställning. Det är avigt att tala om en levande kultur om den ska upprätthållas med tvång, då verkar den inte så levande. Finländsk kultur lever så länge det finns finländare som vill vara finländare och upprätthålla den, någon annan väg finns inte.
Muminböcker en evig favorit
Sampo Terho ska snart utnämnas till kulturminister, och kommer då att ha en portfölj som handlar om att upprätthålla kultur. Det är ett viktigt kitt för minoriteterna.
– Det är en sak som ska tas i betraktande, lovar Terho dagen efter att riksdagsgruppen valde honom till minister, men preciserar inte mer än så förrän han satt sig in i arbetet.
Ur kulturportföljen lyfter han fram frågor som upphovsrätter och små kulturföretagares villkor, och jubileumsårets program. Den tidigare långköraren om upphovsrätter i anställningsförhållanden kommenterar han inte i det här skedet.
Terho är själv mest en vän av musik och litteratur, men det är inte så mycket nutidsförfattare han läser. Som historiker gillar han historiska romaner, särskilt Waltari, Linna och Dumas, och han är också en stor Tolkienfantast.
– Tove Jansson är också en favorit sedan barndomen, då min mamma läste ur alla muminböckerna. När jag återkommit till dem som vuxen har jag märkt att de passar bra för vuxna också.