Vi kan ha glömt att fråga dem det gäller – om det faktiskt är just klädkoden som bekymrar dem allra mest som kvinnor, mammor, i diasporagemenskapen från deras hemländer, som hustrur.

Huvudduken är frågan vi fastnar på – när vi borde diskutera svårare praktiska frågor bland våra minoriteter.

Jan-Erik Andelin om muslimska huvuddukar i ledaren,

Det nordiska flygbolaget SAS avslöjades – om uttrycket tillåts – nyligen ha nekat en ung kvinna och studerande jobb ifall hon inte avstod från sin huvudduk. I SVT Aktuellt (27.4) upprepade en talesman för flygbolaget att man i jobbet med kundkontakter bör ha en ”lättigenkännlig och neutral” uniform.

SAS kan nu också anses ha europeisk lagtolkning i ryggen. För två veckor sedan gav Europadomstolen grönt för två företag i Belgien och Frankrike som hade gett sparken åt kvinnor som hade insisterat på att ha huvudduk vid kundmöten – säkerhetsföretaget G4S och it-företaget Micropole.

Det över tusensidiga domstolsbeslutet sägs ändå inte vara något enkelt frikort för arbetsgivare; en mängd andra principer om att inte diskriminera och om jämställdhet står kvar.

Svenska Yle levde upp till sin allra bästa sida som en kanal för kvalitet och mångkultur när Obs Debatt (Yle Fem 13.4) debatterade frågan. Debattledaren var invandrare, debattörerna i den blixtrande smarta debatten fyra invandrarkvinnor, samtalsspråket engelska.

En av insikterna ur tv-debatten var frågan om i vilket sammanhang vi talar om praxisen att kvinnor bär huvudduk eller slöja. Somaliskfödda Maryan Abdulkarim hade själv deltagit i två sympatikampanjer om hijaber – med inbördes motsatta syften.

Den ena gällde kvinnors rätt att i Sverige välja att (som Abdulkarim själv) gå i huvudduk – eftersom man här har friheten att välja. Den andra gällde kvinnors rätt i Iran att välja bort huvudduken – efter som lagen inte ger dem alternativ.

Huvuddukarna är framför allt ett påbud i muslimsk tradition, men entydigt är det inte. Bland muslimskt dominerade länder är hijaben ett tvång i Saudiarabien och Iran, medan den är förbjuden i offentliga rum i Tunisien, Azerbajdjan eller Kosovo.

Så är också Frankrike med sin starkt principiellt religionslösa stat i fråga om religiösa symboler eller burkaförbud ett annat sammanhang än Finland. Vi har närmat oss religiös mångfald från rakt motsatt håll, från ett utgångsläge med total lutherdom och statskyrka.

Sluta romantisera dukarna, skriver kolumnisten Annamari Sipilä i Helsingin Sanomat (17.4). De förknippas ofta med att kvinnan i muslimska kulturer ofta är underordnad och förtryckt -– i lag, genom religion eller tradition. Och är det inte det så är det hennes släktingar eller man som kräver duk, knappast hon själv – så går Sipiläs argumentation.

Hon får däremot mothugg inte minst från det feministiska håll hon redan trodde sig representera.

”Sipiläs avsikter var säkert goda”, skriver bloggaren Alina Olkkonen, men påpekar att omsorgen om de här kvinnorna ofta utgår från ett Europacentrerat sätt att se, från en generaliserande syn på kvinnor ur andra kulturer och på islam som en entydig och enhetlig religion.

Kvinnoforskaren Tiina Seppälä har sett på feministiskt arbete i flera utvecklingsländer och kriver att även den västerländska feminismen får kolonialistiska von oben-drag ibland. Hon föredrar de lokala sammanhang där kvinnor ”själva politiserar frågor i sin vardag, förändrar familjen, lokalsamhället, kvinno- och moderskapet och utmanar könsrollerna kring dem.”

Så vi insisterar lätt på vår form av feminism; exporterar den precis som våra världsledande dieselkraftverk eller lysande Pisaskolor.

Ur 2015 års flyktingvåg kan man se en hel del kvinnor som under månaderna i Finland ha lämnat dukar och slöjor. Motiven kan vara många. Man tar för sig av den nya friheten att klä sig som man vill. Man vill visa att man vill anpassa till finländska seder. Man vill pröva på ett annat mode eller, ja, en ny frisyr.

Muslimen och feministen Maryan Abdulkarims fråga i Obs Debatt var nästan tillintetgörande precis. Varför, frågade hon, måste hon fortfarande måste komma till en tv-debatt för att debattera ”en bit tyg på min kropp som kvinna”? En vecka senare i Yles Pressiklubi (TV1 21.4) frågar hon om vi inte kunde vara färdiga med den här dukdebatten snart.

Hon har helt rätt. Som så många andra frågor dikterade av välvilja fastnar vi lätt aningslöst på de enkla, yttre symbolerna. Men vi kan ha glömt att fråga dem som det gäller – om det faktiskt är just klädkoden som bekymrar dem allra mest som kvinnor, mammor, som en del av diasporagemenskapen från deras hemländer, som äktenskapspartners.