Hjalmar Linder rikast och humanast 1918
HBL publicerar i dag på valborgsmässoafton Hjalmar Linders insändare från den 25 maj 1918 in extenso.
Den skrevs i ”vedergällningens timme” när segrarna tog ut sin hämnd på de röda krigsfångarna. Linder, som själv befann sig i Sverige under hela inbördeskriget, återkom till Finland och fann Svartå slotts arbetare internerade på fånglägren i Ekenäs och på Sveaborg. Han tog sig till Sveaborg för att med egna ögon se vad som skedde på fånglägret.
Linder upprördes av vad han såg. Fångar arkebuserades efter summariska rättegångar, tusentals dog av svält. Allt medan överklassen, som Linder naturligtvis räknade sig till, ”ryckte på axlarna”.
Han krävde ett omedelbart stopp på massarkebuseringarna.
Han varnade för det hat man nu sådde för generationer framöver och han bad segrarna se sig i spegeln. De hade andel i folkkatastrofen, menade Linder.
Samtidigt vädjade han om förståelse för att de röda massorna fanatiserats av samvetslösa vilseledare.
Att Linder var långt före sin tid framgår av hans förslag att bestraffa de röda med avlönat straffarbete. Han föreslog att de skulle betalas samma lön som de fria arbetarna, dock så att de fick bara en liten del till sitt förfogande, resten skulle sättas in på en sparbanksbok som skulle utbetalas åt dem efter frigivningen.
Förslaget låter radikalt fortfarande hundra år senare. Men förnuftigt.
Ett lika starkt ställningstagande för asylsökande i dag utlöser bums en lavin av motattacker. De är ändå en barnlek jämfört med reaktionerna 1918. Hjalmar Linder strödde salt i öppna sår.
HBL:s svar förefaller inte speciellt hedersamt i dag.
”Mot personer, hvilka utfört sådana bestialiska våldsdåd som de röda banditerna, kan någon skonsamhet icke visas ... Vedergällningen kräfves af samhällets djupt kränkta rättskänsla. Rensningen måste göras grundligt om den skall ha afsedd effekt”.
På HBL gav man ingenting för påståendet att tusentals röda fångar dog av svält bara några kilometer från centralredaktionen. ”Det är icke sant att fångarna dö af svält”, slog tidningen entydigt fast ... ”Överdrifvet om icke foglöst är äfven påståendet om eländet på Sveaborg. Förf. har trott på ovederhäftigt skvaller”.
Ingen ställde upp för Linder. Han betraktades i sin egen krets som en svikare. Alla dörrar stängdes med en gång för honom. Hans ex-svåger Gustaf Mannerheim gav honom bara rådet att sälja allt och emigrera.
Det gjorde Linder, han sålde allt och flyttade till Sverige. Men det gick snabbt utför. Hans förmögenhet smalt till ingenting och hans egendom belades med kvarstad.
”Förnuftets ensamma röst”, som Johannes Salminen kallade honom, tystnade dramatiskt.
Den 4 juni 1921 valde Hjalmar Linder, 59, att dö för egen hand i Marseille.
Insändarna i HBL har alltid präglats av passioner, emotioner och engagemang. Skribenterna är med sitt hjärteblod för eller emot kärnkraft, flyktingar, vargar eller tvåspråkiga skolor. Men aldrig, vare sig före eller efter, har någon satt sitt liv på spel med en insändare såsom kammarherre Hjalmar Linder, Finlands rikaste man, gjorde 1918. Han försvarade de röda, kritiserade överklassen, tvingades i landsflykt och tog sitt liv tre år senare.