Nog med blodbad! Till Red. af Hbl.

Hvad som försiggår i landet är förfärligt. Trots öfverbefälhafvarens förbud fortgå arkebuseringarna oaflåtligt. Den röda galenskapen har faktiskt efterträdts af den hvita terrorn. Och dessa arkebuseringar gifva ett sådant intryck af godtycke, då offren hämtas till och afrättas på ställen där inga våldsdåd begåtts, att de helt säkert göra mera ondt än godt och i själfva verket bilda en ypperlig ehuru föga ärorik fortsättning af Työmies brandartiklar och uppväcka osläckligt hat där sådant icke förut funnits. Tusentals änkor, tiotusentals faderlösa hafva mist sina försörjare utan att staten på något sätt trädt emellan för att lindra deras nöd eller ens gifvit anvisningar därtill. I fånglägren dö fångarna såsom flugor. I fånglägret i Jakobstad ha under de tre första veckorna i maj dött 21 fångar, i epidemier och 26 afs vält . På Sveaborg är eländet bland fångarna oerhördt. Och den goda öfverklassen går omkring, rycker på axlarna och säger: låt dem dö, de hafva förtjänat det, smittan skall utrotas med rötterna!

Men den enkla mannen på landet, äfven den som trots hot och lockelser varit hvit under hela upproret säger: detta grundar ett hat, som icke släcks under generationer. Själffallet är det klart att de som genomlefvat dessa månader af skräck, oro och förtviflan öfver sina närmastes död, öfver sina hems sköfling och öfver fosterlandets förnedring, hafva svårt att glömma och icke äro i den sinnesförfattning, att de ännu fullt opartiskt kunna bedöma situationen. Och dock har man rätt att af de bildade, af öfverklassen begära mera objektivitet, mera förståelse för orsak och verkan än af de i drömmarnas värld lefvande massorna, som fanatiserats af samvetslösa vilseledare. Och gå vi till botten med oss själfva så måste vi erkänna att vi alla hafva vår anpart af ansvaret i denna folkkatastrof. Genom tioårig slapphet i bekämpandet af den socialistiska agitationen, genom en poetisk men oreell öfvertro på finska folkets kulturståndpunkt, genom den nonchalans med hvilken vi gått till valen, hvarigenom tron på socialismens öfvervikt hos dem själfva skapats, genom vår fullkomliga brist på disciplin, en brist som nu mera än någonsin förut kommit i dagen, genom det öfverdådiga lif en stor del af öfverklassen, jag själf på första planet, fört så som en följd af stora krigsvinster, genom vårt absoluta förakt för obekväma lagar (se alkohollagstiftningen i teori och praktik), hafva vi själffallet uppväckt en känsla af afund, som icke varit svår att förvandla till hat. Och från hat till grymhet är steget kort. I denna folkkatastrof äro för resten valörerna af lif, död, egendom, brott och straff icke de normala. Ett folk, som sedan 4 år läst om tiotalmillioner döda och sårade, om oerhörda grymheter begångna af kulturfolken och om stölder och rån begångna på ljusan dag, och som dessutom dag och natt demoraliserats af den strafflöst opererande ryska soldatesken, har själffallet icke mera känsla för rätt och ondt i samma grad som under normala tider. De hafva gripit till vapen under inflytande af chimärerna från öster om nya statsformer, där lyckan slutligen skulle le emot de vanlottade. Illa balanserade, illa uppfostrade hjärnor hafva de icke sett att de i alla händelser skulle gått emot olyckan. De ledo af en andlig sjukdom. De trodde sig vara en krigförande makt med rätt att behandlas såsom krigsfångar och jag tror att det vore klokt att icke förmena dem denna rättighet. Vi som fått och tagit så mycket från Tyskland borde åtminstone följa de exempel vi kunde därifrån få i fångarnas praktiska behandling till nytta för landet och dem själfva. Låt alla våra 70 à 80 tusen fångar få villkorlig amnesti, skicka dem ut till straffarbete på 2, 3 eller 4 år, låt arbetsgifvarna bekosta bevakningen, stipulera åt dem – såsom i Tyskland – fullkomligt lika aflöning som åt de fria arbetarne, dock med den skillnad att straffarbetarna endast få af dessa aflöningar disponera det nödvändigaste och resten insättes för deras räkning på sparbanksbok och förverkas i fall af återfall i brott men utbetalas efter strafftidens utgång. Jag är öfvertygad om, att det är enda sättet att åstadkomma lugn i landet och återställa jämnvikten och samförståndet emellan arbetsgifvare och arbetare, utan hvilket landets utveckling är och blir omöjliggjord.

Till sist om icke ett försvar för de röda så en anklagelse mot de hvita: Hvad hafva de röda gjort, som vi icke själfva försöka göra? De hafva försökt sig på en statskupp, vi som stridt för lag och rätt och för världens mest demokratiska statsförfattning försöka nu att göra samma statskupp. Sedan vi med vapen i hand betvingat landets största parti eliminera vi helt enkelt 48 % af representationen och vilja med enkel majoritet af de återstående besluta om Finlands öden. Detta är antiparlamentariskt, detta är oärligt, detta är hokus pokus i politik, detta kommer icke att i framtiden kunna försvaras. Och det som göres med dessa fångar måste göras snabbt, speciellt måste massarkebuseringarna på det strängaste förbjudas.

Svartå den 25 maj 1918.