En resa i gemenskaper

● Att vara resenär i det en gång trygga Europa för tankarna till olika former av gemenskap. På gott och på ont.

160 000 människor vandrar dagligen genom den här platsen. Härifrån kan man ta sig till 264 destinationer i världen.

Vi imponeras av logistiken i denna Europas tredje största flygknutpunkt. Flygplatsen i Frankfurt am Main. Gångrullbanor tar oss fram i korridorer som aldrig upphör. Vår lilla resenärsgrupp känner trötthet och kanske också lite vemod och förväntan, snart är vi hemma. I känsloruset slås vi ändå av tanken: den här platsen måtte vara idealmålet för en terrorattack. Och säkerheten är rigorös. Redan när vi stiger ur planet görs en extra passkontroll och i de långa korridorerna patrullerar polis och säkerhetsvakter med skjutvapnen i högsta hugg.

Jag tittar på människorna omkring oss. Är de vanliga resenärer, eller? Hur betraktas jag av dem? Som ett hot? Bakom vilka hjässor finns fanatismen, galenskapen, intensiteten, övertygelsen? Upplever ändå naivt en form av gemenskap.

Vi är resenärer i det trygga Europa.

Bakom vilka hjässor gelsen?finns fanatismen, galenskapen, intensiteten. överty-

● Vi har lämnat ett av Europas vackraste länder bakom oss. Albanien. Och påsken är över, den här gången firad i Saranda, En av landets största turistorter där man är så nära den grekiska ön Korfu att man nästan ser gatlamporna lysa där borta. Vi anländer samma dag som Jesus uppstår och firar vid midnatt tillsammans med de ortodoxa. Klockan slår tolv. Kyrkklockorna ringer, raketer skjuts. Påskhälsningen ”Kristus är uppstånden” besvaras med glädjerop ”Ja, han är sannerligen uppstånden”. Vi delar ljuslågor med de närmaste. Barn, unga vuxna, familjer, gamla vithåriga. Alla ler och vi känner en stor gemenskap.

● Kanske är det det som är pudelns kärna: Gemenskapen. Tron.

Att tro på något. Tro på sig själv, tro på medmänniskor, på en idé, en gemenskap.

Goda gemenskaper och onda.

● Uppståndelsekvällen avslutas på en grekisk taverna. I landet som har en ofattbar mix av religioner, där muslimer och kristna vilar sida vid sida på begravningsplatserna.

Tavernan fylls av människor som kommer för att äta majiritsan, en köttig soppa gjord på en bas av inälvor. Fastan är över. Känsla av gemenskap. Igen.

Vi hoppar över majiritsan, bänkar oss kring ett bord, placerar våra ljus i tomma ölflaskor. De brinner, vi brinner. Ägaren till tavernan är glad, han visar att han uppskattar våra försök att prata hans minoritetsspråk grekiskan. Han nappar ett av våra påskljus, går till tavernans ingång och sätter ljuset intill taket, ritar ett kors av sot. Ett tecken för att välsigna huset och dess människor.

● Påsken är över. Kors i taket!