Mat, mode och miljö i Bukarest
”Kom till Rumänien, vampyrernas land!” skriver min Facebookvän Octavian.
Octavian Balea är vår guide i Bukarest med omnejd. Han bodde tidigare i Helsingfors, ofta i sin studio på Helenegatan där han välkomnade besökare till fotoutställningar från sina resor. Han fascinerades också av och förevigade jugendstaden för praktverket Storybook Helsinki and Beyond (WSOY 2012).
Jag landar på Henri Coanda-flygplatsen och stannar en vecka mellan vinter och vår. Tack vare tillgången till Octavian bakom ratten i sin Dacia hinner jag också till bergstrakterna i Transsylvanien.
I Bukarest hittar vi en fridfull oas för promenad i friluftsmuseet Muzeul Satului i Herastrau-parken invid den långa boulevarden Maresal Constantin som leder till rondellen med triumfbågen och vidare till Piata Victoriei.
På samma torg invid regeringsbyggnaden är vi på kvällen för att ingå i folksamlingen som sedan veckor tillbaka yrkar på att den social- demokratiska regeringen ska avgå. Här ropas ”avgå”, viftas med EU-flaggan och sjungs nationalsången ”Vakna, rumän”.
Bortom Bukarest
I Bukarest är Octavian armaturdesigner i en verkstad med 15-talet anställda, men också aktuell med ett nytt arkitekturbetonat fotoverk om Bukareststadsdelen Cotroceni med sitt nätverk av lugna, små gator där villorna och palatsen visar upp en fantasieggande blandning av arkitekturstilar med avtryck i Bukarest under de senaste århundradena. De stramt fräcka funkishusen samsas med drömskt romantiska 1800-talsvillor, tinnar, torn och balkonger draperade i växtlighet – representanter för Bukarests rojalistiska förflutna. Tehusen och krogen Jazzbook ligger i Cotroceni.
Den förmiddag vi strövar i Cotroceni har den lilla ikonbemålade rumänsk-ortodoxa kyrkan gudstjänst
Jag är ett barn av kommunismen och har alltid tyckt om att diskutera med gamla människor som levt i ett annat samhälle med franska influenser. Gabriela Adamesteanu författare
för döva. Den unga prästen bjuder in oss till det glada kyrkminglet efteråt.
Romanens Rumänien
Den internationellt uppmärksammade författaren Gabriela Adamesteanu har koppling till Cotroceni. Kultromanen Förlorad morgon utkom 1984 (förlag 2244 svensk övers. 2016) och skrevs delvis i svärföräldrarnas hus. Under skrivprocessen som sträckte sig över många år hann hon få mer livserfarenhet och uppleva livets skuggsida, skilja sig och bli
ensamförälder, mamma till en son.
Gabriela Adamesteanu guidar oss till huset där Vica kunde ha bott, i närheten av Cotroceni. Det anspråkslösa huset är en av inspirationskällorna till romanen som bygger upp spänning i mötet med den äldre, kvicktänkta och vitala arbetarkvinnan Vica och läraren Ivona gift med professor Mironescu som enligt Vica oftast rymmer i väg till sin älskarinna. Denna stora roman hämtar stoff ur minneskartor med krig och uppväxtår – ned- slag på livslinjerna. För Ivona väcks minnena otvunget till liv i villahemmets dunkla vinklar och vrår, bland papper och fotografier i det trådslitet flagnande förfallet. Ramberättelsen spänner över en endaste förmiddag. Bukarests 1900-talshistoria rullas upp, får kött och blod via flera huvudpersoner.
Proustinspirerat
Vi dricker kaffe i ett rätlinjigt funkishus i Octavians gudfars bostad och ateljé, mittemot huset som var hem för spionen Maria Tanase, sångerskan med koppling till dada-rörelsen.
Gabriela Adamesteanu berättar att hon växte upp på en liten ort i Karpaterna där alla spionerade på alla. Hennes farbror, en känd arkeolog, hade emigrerat till Italien. Det gjorde livet besvärligt för släktingarna som blev kvar. Pappan, historieläraren, var hennes mentor. Till Bukarest flyttade hon för att studera litteraturhistoria, forskade i Marcel Proust och kom att jobba i 30 år som redaktör för en encyklopedi. Hennes litterära produktion av romaner och noveller är omfattande.
Drivkraften till att skriva Förlorad morgon, genombrottsromanen, var en vilja att skriva om verkligheten på gatans språk, stick i stäv med den alternativa historieskrivningen och socialrealismen enligt kommunismens kod,
– Jag är ett barn av kommunismen och har alltid tyckt om att diskutera med gamla människor som levt i ett annat samhälle med franska influenser, säger Gabriela. Hon lärde sig franska som ung.
Gabriela växlar från engelska till franska tills hon märker att min skolfranska borde byggas på. Hon räcker mig sin till engelska översatta roman The Encounter (2013, Dalkey Archive eng. övers. 2016) som handlar om emigrantöden. Emigrantens öde delas av oräkneliga rumäner, och procentuellt ännu fler moldaver.