”Vi har inga monster i den här boken”
Minnen ”Arkivkällor är titthål in i människors liv förr i tiden”, står det i den tvåspråkiga bok som Svenska litteratursällskapet och Suomalaisen kirjallisuuden seura tillsammans ger ut. Genom bokens titthål ser man inbördeskrigets fasa men också dess var
– Vi har inga monster i den här boken, alla är människor, säger Nelly Laitinen.
– De kan ha råkat ut för fruktansvärda saker eller begått hemska handlingar, men det gör dem inte mindre mänskliga, det är möjligt att förstå varför de agerade som de gjorde, säger Johan Pyy.
Nelly Laitinen, förste arkivarie och Johan Pyy, enhetschef för kundbetjäning och publikarbete på Svenska litteratursällskapets arkiv, visar upp sällskapets storsatsning det 100-årsfirande Finland till fromma. Projektet har sysselsatt en arbetsgrupp med forskare från både Svenska litteratursällskapet och Suomalaisen kirjallisuuden seura (SKS, Finska litteratursällskapet) och resulterat i den tvåspråkiga historieboken för högstadier och gymnasier, 1918 Minä olin siellä. Elämää sodan aikana / Jag var där. Livet under kriget.
Boken utges med stöd av Svenska kulturfonden, och har tryckts i en upplaga på 35 000 exemplar. Av dem har 25 exemplar per skola skickats till sammanlagt 1222 adresser – alltså alla landets grundskolor och gymnasier – och ett exemplar till alla kommunala bibliotek. Det är ingen liten satsning, och bokens oförskräckta tvåspråkiga utförande är ovanligt i finländska skolbokssammanhang.
Ovanligt, tvåspråkigt läromedel
Tanken på en tvåspråkig 1918-satsning föddes när Nelly Laitinens och Pia Lindholms läromedel Krigets barn (2013) skördade uppskattande kommentarer på läromedelsmässor. Den är en ”arkivpedagogisk arbetsbok” om krigstiden 1939–1945 och presenterar kriget som det upplevdes av barnen, utgående bland annat från ett skolarkiv med uppsatser skrivna av elever 1940 och ett personarkiv som innehåller ett krigsbarns brev och dagboksanteckningar.
– Någon frågade ”har ni inget motsvarande på finska?” och vi började tänka ”varför inte en tvåspråkig bok?”. Tvåspråkigheten är en del av Finlands kulturarv, och en stor del av landets historiska källor är svenskspråkiga. Så det är kanske bra att lyfta fram spännande arkivmaterial på svenska och finska och visa att båda språken kan vara till nytta, säger Laitinen.
Juha Nirkko, forskare vid SKS:s arkiv, säger sig från första början ha varit positiv till tvåspråkighetstanken.
– Mångspråkighet är alltid rikedom. Jag har aldrig redigerat egentliga läromedel förut, men gett antologier med insamlade minnen där det funnits också svenskspråkiga berättare med. Det blir naturligtvis spännande att se hur skolorna tar emot den här boken.
Röd galenskap, vit terror
Citaten ur arkivmaterialet i den nya 1918-boken – dagböcker, brev, tidningsklipp – återges på originalspråket, medan introduktioner, bildtexter, råd för källkritisk läsning och de uppgifter som ansluter till varje kapitel finns på både svenska och finska.
Forskare från SKS och SLS har i var sitt arkiv grävt fram minnen av finska och svenska, röda och vita, kvinnor, män och barn i inbördeskriget 1918.
På bokens sidor möter vi till exempel Gerda Schybergson, som den 7 februari går till Patologen för att för sista gången se sin tio år yngre bror, den 25-årige läkaren Gösta Schybergson. Han har blivit bortförd av rödgardister från sin arbetsplats på Humlebergs sjukhus och avrättats med fyra gevärsskott i ryggen och ett revolverskott i tinningen. ”Han låg på sin bår med vidöppen mun [..] När vi foro förbi husknuten stodo där två små pojkar, som ropade ’ lahtarit’ och ’porvarit’ åt oss”, skriver Gerda.
Några månader senare är det den vita vedergällningens tid, och kammarherren och brukspatronen Hjalmar Linder åser med fasa de vita segrarnas urskiljningslösa hämnd på de röda, deras anhöriga och deras barn. ”Hvad som försiggår i landet är förfärligt [...] Den röda galenskapen har faktiskt efterträtts av den vita terrorn”, skriver han den 25 maj i en insändare i Hufvudstadsbladet, som väcker en sådan storm av vit aggression mot honom att han tvingas gå i landsflykt.
Och så finns där röda fångar som skriver brev hem på svenska, till exempel den svenskspråkiga rödgardisten Thure Flemmich från Fiskars.
Det vanliga mitt i kriget
Jag ber Pyy och Laitinen välja ut någon person i boken som de personligen fäst sig vid.
Pyy lyfter fram diakonissan Edith Sjösten från Vasa, 34 år gammal, vars fästman blev skjuten av de röda i februari. Edith beslöt sig då för att bli frontsjuksköterska och följde med de vita trupperna. Efter kriget arbetade hon som sjuksköterska på fånglägret i Ekenäs och bevittnade de röda fångarnas elände.
– Hon är en bra kontrast till klichébilden av vita och röda, för man kan se hur hennes syn på det hela utvecklas.
Först är de röda i hennes ögon banditansikten och ”hämska att skåda” också som döda, men som utmärglade, sjuka fångar i väntan på sina godtyckligt utmätta straff är de bara människor hon känner ett stort ansvar för att försöka hjälpa. ”Om du finnes du vita Finland så kom och ta hand om din egendom”, skriver hon uppgivet när hon lämnar Ekenäs.
– Överhuvudtaget finns här många starka och tragiska livsöden som blir väldigt konkreta genom det material vi har. Också de som flydde till Sovjetunionen efter kriget och dog där. En av dem var Ivar Lassy, socialist från Grankulla, säger Pyy.
Lassy satt fängslad i Grankulla samskola under inbördeskriget och skrev en text med titeln ”Till förklaring” där han bland annat frågar: ”Varför måste nödvändigtvis en bildad person vara borgare och vit?”
Laitinen för sin del säger med värme i rösten:
– Jag tycker att jag förstår mig på till exempel den här Väinö Lindell, 18-årig tvåspråkig pojke från Kronoby som skrev brev hem på både finska och svenska, om helt vanliga saker. Att han fått mycket mat och filtstövlar och kalsonger, att karamellerna som mamma skickat hade kommit fram, och att han väntar på att få komma till fronten.
”Snart får vi anfalla det där Varkaus det blir roligt att få vara första gången i elden”, skrev Väinö käckt (på finska, min översättning) den 18 februari. Han stupade den 3 april när de vita intog Tammerfors.
Nirkko för sin del har fastnat för Lauri Karke från Forssa:
– En tidlös och allmänmänsklig historia; arbetslöshet, marginalisering, värvning, lek med vapen, skryt inför flickorna – och sen rädslan, besvikelsen, fånglägret. I lägret fyller han 17. Åndå orkar han hållas fast vid sin ideologi och tro på något bättre, och han överlever och blir gammal.
Både Laitinen och Pyy för också krigets slumpmässighet på tal – hur människor drogs in, på den vita sidan eller den röda, beroende på var de råkade bo.
– Alla tog inte ställning, andra gjorde det tvingade av omständigheter. En del gjorde allt för att hålla sig undan. Författaren Elina Vaaras föräldrar tillbringade krigsvintern gömda i källaren under faderns arbetsplats i Tammerfors, säger Laitinen.
Överhuvudtaget finns här många starka och tragiska livsöden som blir väldigt konkreta genom det material vi har. Också de som flydde till Sovjetunionen efter kriget och dog där. Johan Pyy
Men varför alltid krig?
Men varför har kriget en så framträdande plats i allt historiskt minnesarbete fortfarande? undrar jag.
– För att krig väcker känslor, det är ett starkt material som man kan påverka och beröra med. Man mås-
te berätta genom att väcka läsarens empati, annars blir det ointressant. Och meningen här är ju att eleverna skall förstå att det finns paralleller till nuet, till krig som förs i dag, till de förhållanden folk flyr från. Det här är tyvärr ständigt aktuella teman, säger Laitinen.
– Och det är när det händer katastrofala och dramatiska saker som folk skriver mest. Under omvälvningar och kriser skriver folk mera dagbok, eller i dag bloggar, säger Pyy.
Men det finns naturligtvis en stark ambition i 1918. Jag var där, att på ett pedagogiskt sätt väcka också elevernas medvetenhet om vilket slags material man har framför sig.
– Det är fragmentariskt, subjektivt, det kan vara skrivet i propagandasyfte, skvaller, falska rykten, det kan vara vad som helst. Vi försöker genomgående också berätta hur man ska läsa arkivmaterial och problematisera det man läser, säger Nelly Laitinen.
– Högaktuella saker också i dag – att kunna vara källkritisk och bedö- ma tillförlitligheten hos olika sorters information, säger Pyy.
– Det som kommer så fint fram i vårtmaterial är hur livet och de mänskliga relationerna på något sätt fortgår trots att samhället drabbas av väldiga kriser. Det allra intressantaste med ”krigsmaterialet” är just de civilas och barnens upplevelser, säger Nirkko.