Medan militärtransporterna rullar
I Elisabeth Hjorths roman är Karin Boye en krävande och i sina grubblerier självcentrerad författarstjärna som inte alltid är helt lätt för läsaren att alltid sympatisera med.
”Diktarens enda moraliska plikt är att inte bedra sig själv”, hävdar Karin Boye under ett författarmöte i Elisabeth Hjorths roman Nattens regn och dagens möda. Det här sker 1935, då det ännu är möjligt att bevara någon form av naivitet, men ett fåtal år senare vill nog också hon tillskriva diktaren fler moraliska förpliktelser än så.
Många skribenter har under senare år intresserat sig för Boye, vilket i lika hög grad som med hennes författarskap antagligen hör samman med hennes personliga öde – och de samhälleliga skräckscenarier som fick spelrum under det decennium hon var som mest synlig.
Hjorth tar rätt långt fasta just på tidsandan med den hotande nazismen, den intolerans mot judar som växte fram runtom i Europa, och den kvinnofientliga och homofobiska attityd som var rådande också i svenska kulturella kretsar, men fokuserar också på Boyes relationer till några historiskt existerande kvinnor.
Och den som då framför allt lyfts fram är Ruth Kjellén, dotter till statsvetaren Rudolf Kjéllen och gift med Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist – en välbärgad hemmafru, som enligt efterordet alltid kom att leva i skuggan av dessa män.
Växlande perspektiv
Berättarperspektivet växlar kontinuerligt mellan Boye och Kjellén, och ambitionen har säkerligen varit att utvinna mervärde och vidgning genom att vid sidan av den för alla bekanta författaren synliggöra en okänd kvinna i en mindre spektakulär vardag och föra samman de två.
Men som det nu är tillför uppradningarna av Kjelléns göromål, primärt relaterade till att ta hand om man, hem och barn, inte mycket till helheten. Som romangestalt blir hon aldrig riktigt levande, hon reduceras till en spelbricka i en aningen baktung litterär konstruktion.
Boyes liv är naturligt nog mer händelserikt, med fester och förhållanden och författarevenemang, men hon tycks ändå inte kunna känna sig delaktig. Det finns en ensamhet också i bruset, och därför uppstår behovet av att närma sig någon motpol som Kjellén – vars känslor inför de (här helt fiktiva) brev hon småningom emottar är blandade. Visst känns det smickrande att den uppburna författaren vill ta kontakt, men det är tungt att orka med hennes klagan.
”All sorg som kommer med breven är ett ansvar som läggs på Ruth. Är det inte Karin som borde ansvara för sitt liv?”
Och det blir, i motsats till vad som varit fallet i många andra litterära Boye-porträtteringar, inte så lätt ens för läsaren att alltid sympatisera med den krävande och i sina grubblerier självcentrerade författarstjärnan. På så sätt skiljer sig Hjorths tolkning från de tidigare.
30-talet och idag
Hon har heller inte bara velat lyfta fram 1930-talets skrämmande tidsanda, utan också klart pekat på dess likheter med dagens samhälleliga klimat. Ibland är det nästan som om den diskussionen lösgjorde sig ur texten, och växte till en fristående personlig åsiktsyttring, men däremellan kan den nog mer naturligt inkluderas i gestaltningen.
”När du har överlevt natten ska du överleva dagen”, formulerade Boye något av de sista åren, då tyska militärtransporter rullade genom ett Sverige som samtidigt utåt betonade sin neutralitet. Hon överlevde nätterna och dagarna fram till april 1941, då livskampen avslutades med självmordet i Alingsås.
Några dagar senare skrev Hjalmar Gullberg sin klassiska dikt Död Amazon, utmynnande i raderna: ”För Thermopyle i vårt hjärta / måste några ge livet än. / Denna dag stiger ned till Hades / följd av stolta hellenska män, / mycket mörk och med stora ögon / deras syster och döda vän.”