Tysk romantik i Stavangertappning
Varför serverade Stavangers Symfoniorkester inte norsk musik under gästspelet i Lahtis?
Symfoniorkestrarnas internationella turnéprogram är inte sällan ett nog så tråkigt och förutsägbart kapitel. Om jag lyssnar till en gästande orkester hoppas jag självfallet på att få höra musik från dess hemland, vilket i dagens läge i regel hör till undantagen.
Finländska orkestrar framför utomlands nuförtiden mestadels klassiker – Sibelius är, föga överraskande den inhemska tonsättare som, i bästa fall, kan komma på fråga – och givetvis fick vi inte heller höra någon norsk musik när Stavangersymfonikerna i fredags gästade Sibeliushuset i Lahtis.
Vad fick vi så höra? Jo, tysk och böhmisk romantik från 1830-80-tal. Inte illa, men varför komma till Finland och göra en repertoar våra egna orkestrar sysslar med i parti och minut? Beställarens önskemål, brukar den gängse förklaringen vara, men ville man i Lahtis på riktigt höra Mendelssohn, Bruch och Dvorák?
Ingen aning, men det var vad vi serverades och absolut inte i någon dålig version. Stråknumerären i Mendelssohns Hebriderna var tyvärr alltför stor, men chefdirigenten Christian Vásquez – en av många ypperliga Il sistema-produkter – hade en dramatiskt formulerad och fungerande vision av de maritima vyerna.
Sibelius-violintävlingsvinnaren från 2000, Sergej Khachatryan, tolkade därtill i och för sig Bruchs populära första konsert med all tänkbar bravur, finess och smak men hur skoj hade det väl inte varit om vi, exempelvis, hade fått höra någon av Bruchs två övriga, så gott som aldrig spelade, violinkonserter.
Dvoráks åttonde symfoni är även hur härlig musik som helst, som denna gång i Vásquez kunniga och entusiasmerande händer fick en klangligt fräsch och överlag dramaturgiskt välfungerande tolkning. Frågan kvarstår ändå: varför inte, om man absolut ville göra romantisk musik, någon av Johan Svendsens superba symfonier?
Med det sagt är det bara att konstatera att Stavangersymfonikerna gav en representativ bild av sig själva, med homogent klingande stråkar och alerta blåsare, och det framstår som helt klart att Vásquez gör ett fruktbart grundjobb med sin orkester.
Hade jag lyssnat med slutna ögon hade jag sannolikt gissat att det är den ungefär lika stora hemmaorkestern, Sinfonia Lahti, som är i farten. Det är sannerligen inget dåligt betyg åt en ensemble som, likt Lahtisorkestern, under de senaste decennierna stigit fram som en av sitt lands absoluta topporkestrar.