Dianne Reeves är jazzrösten inkarnerad
Dianne Reeves gav järnet när hon återsåg sina finländska fans, på April Jazz.
Huvudartisterna på den trettioförsta upplagan av April Jazz var säkra kort. Steve Gadds två konserter på fredagen var lika slutsålda som Dianne Reeves. Bägge artisterna har uppträtt i Finland relativt nyligen, Reeves för ett och ett halvt år sedan på Finlandiahuset. Men en lätt fantasilöshet i festivalens programplanering betydde inte en trist konsert.
Bandets två uppvärmningsnummer visade att de i och för sig skickliga musikerna inte är något man skulle orka lyssna på särskilt länge. Det hade räckt med ett eller inget smoothjazzinslag innan sångarstjärnan.
Men allt förändrades då Dianne Reeves stegade in på scenen och inledde ordlöst med Pat MethenysMinuano. Därefter upplevdes inte en enda tråkig stund. Hon är helt enkelt jazzrösten personifierad. Registret är omfattande från djup bas till visslande falsett. Röstresurserna är sådana att hon doserar genom att emellanåt hålla mikrofonen så långt från läpparna det går, utan att man ändå missar en enda stavelse. Och det inbyggda instrumentet missar inte en enda ton.
Diktionen är så tydlig att man för en gångs skull kan uppfatta orden, vilket är nyttigt inte minst då man försöker reda ut vilka sångerna var. Hon presenterade nämligen endast sitt eget stycke Nine.
Reeves är sedan år lätt att känna igen på ett liknande sätt som de stora i historien; Billie, Dinah, Sarah och Ella. Även om hennes konst bygger på traditionen, har hon gjort den till sin egen.
Den ordlösa sången som egentligen inte är traditionell scat är smakfull och otvungen, eftersom hon inte stund imiterar historiens stora röster. Hennes häpnadsväckande hopp i det breda registret går lekande lätt, då hon använder rösten mera som än instrumentalist än en vokalist.
En show är det ju fråga om, i bästa amerikanska tradition. Dianne Reeves presenterade bandet sjungande liksom i Finlandiahuset. Hon sjöng Mali Musics Beautiful, i vilken man sjunger Put your lighter in the air for love. Som tidigare var publiken i farten och viftade med telefonerna som hade ficklamporna påslagna. Hon sjöng också sin reggaetonuppiffade version av Bob MarleysWaiting In Vain. Det är en konst i sig att kväll efter kväll orka dra samma show och få den att låta och kännas äkta.
Till skillnad från konserten hösten 2015 hördes inte en enda standardlåt från den amerikanska sångboken, vilket var en besvikelse med tanke på de fina versionerna av till exempel That’s All eller Stormy Weather som hördes i Finlandiahuset.
Men Johnny Mathis hit The Twelfth of Never, som bland annat också Cliff Richards och Donny Osmond spelade in kanske kompenserade, då Reeves sin vana trogen konstruerade melodin på nytt efter det egentliga temat. Dianne Reeves sjöng fem stycken plus ett extranummer.
Jämfört med konserten i Finlandiahuset var bandet utökat med pianisten Peter Martin. De övriga musikerna var basisten Reginald Veal som spelade både akustiskt och elektriskt, liksom gitarristen Romero Lubambo samt den tidvis något högljudda trumslagaren Terreon Gully.