Özz Nûjens lysande ståupp levandegör Shakespeare
I sin enmansföreställning påminner oss Özz Nûjen om hur farlig en diktators folkliga karisma kan vara.
●●Rikard III Fritt efter William shakespeare. Regi: Björn Granath. scenografi och kostym: Ann-Margaret FyregårdPå scenen. Özz nûjen. Gästspel på Lilla Teatern 28.4.
Jag måste erkänna att jag nästan inte vill att själva pjäsen Rikard III ska börja. I stället vill jag fortsätta följa med när Özz Nûjen spontandriver med publiken på Lilla Teatern. Han är nämligen en lysande ståuppkomiker som lyssnar på publiken, känner av den och därmed vet hur han ska utmana den – fräckt men kärleksfullt.
Dessutom är hans introduktion till Shakespeares pjäs om den grymme Rikard som mördar nästan hela sin familj för att komma till makten, både pedagogisk och engagerande. Özz Nûjen drar en parallell till samtida maktmän som Putin, Erdogan och Trump och påminner om att förtryck måste stoppas i tid. Han ser också till att läxa upp oss för västerländsk passivitet och titta bort-mentalitet. Kritiken formuleras fränt och roligt, och träffar mitt i prick.
Grovkornig komik
Med det sagt är också själva Shakespearebiten, pjäsen där Özz Nûjen, med bärande stämma och aldrig sinande energi, tar sig an tretton roller också riktigt lyckad. Den i dag framlidne regissören Björn Granath har valt att närma sig Shakespeare med Commedia dell’artes medel, med stor mimik och grovkorniga gester. Özz Nüjen jonglerar snabbt och talangfullt med de olika rollerna. Han ser dessutom till att ständigt hålla dialogen med publiken varm. Med blickar, miner och spontana repliker påminner han oss om att vi i själva verket skapar föreställningen tillsammans.
När det gäller temperament är Özz Nûjens Rikard inte heller så olik Kristo Salminens porträtt som man kunnat ta del av på Nationalteaterns Willensauna-scen det senaste halvåret. Båda tar sig an tyrannen med komik och drar ner byxorna på honom, samtidigt som de visar hur farlig diktatorns ”folkliga” karisma kan vara.
Men roligast och mest kreativ är föreställningen när Özz Nûjen avviker från manus och bjuder på sin egen show, på kvickt samspel med publiken, skämt om det svenska kungahuset och inte minst en analys av stämningarna i Norden – den finländska asylpolitiken får en välförtjänt känga. Han förser publiken med ett slags kom ihåg-lista över förtryckets signalement. Tyvärr känner man igen vissa av de alarmerande tendenserna även i den finländska politiken.