Hans Sundström stod upprätt till sista ronden
Nekrolog Filmkritikern Hans Sundström, som avled i lördags, var en sann intellektuell med stor integritet. Oförtrutet samlade han på sig nya insikter att inlemma i sin enorma kunskapsbank.
Hans Sundström (född 1950) var en liten gosse när passionen för film väcktes. I sin sextioårsintervju, publicerad i HBL i januari 2010, mindes Sundström hur han som liten, hemma vid köksbordet, studerade ett kaffepaket prytt av en ”nätt flicka”.
”Jag frågade mamma vad det var. – Det kallas filmstjärna, svarade hon och jag blev genast tänd.”
Kyrkslätt var Sundströms hembygd. Men han föddes under Porkalaparentesen och tillbringade de sex första åren av sitt liv i Esbo där han på biograferna i Domsby och Köklax fick sina tidiga filmupplevelser.
Sundströms föräldrar återvände bland de första till Porkala efter den ryska parentesen. Familjen bodde i Tolls backe där den första folkskolan i det skövlade området öppnades redan hösten 1956. Följande år började Hans på första klassen med sextio andra nyinflyttade elever. Sin första lärarinna, legendariska Iris Sunabacka, brukade Hasse regelbundet återkomma till.
Fyra år senare sattes den begåvade pojken i samskola i Grankulla. Det innebar dagliga, långa skolresor. Senast i tåget lärde sig alla pojkar spela kort och röka. Det andra tidsfördrivet var att diskutera tungviktsboxning, friidrott och fotboll. Det intresset sinade aldrig hos Hasse.
Trots sportintresset förblev Hasse en ytterst flitig elev som glänste i vitsord. Hans betyg brukade ha fler tior än nior, vilket ansågs vara ett förpubertalt under.
Ett fynd
Hans Sundström anställdes på HBL 1980. Han efterträdde den legendariska Greta Brotherus som presenterade Sundström för ledningen med att han var ett fynd, vilket hon hade rätt i. På redaktionen vande sig kollegerna vid att vår lågmälde filmkritiker nästan alltid var på plats, utom när han såg de filmer han skulle recensera. Om han inte skrev recensioner studerade han tidigare upplagor av HBL på mikrofilm eller i gamla liggare. Hade man en fråga om en specifik film kulminerade svaret i en utläggning som innebar att man visste allt om den filmen plus lite till.
Som kollega tillhörde han de lojala. Han skvallrade inte, han hade stor integritet och han var totalt ointresserad av prestige. Av sina enorma kunskaper om film, renässanskonst, litteratur och sport delade han generöst med sig åt den som förstod att fråga, utan att göra nummer av sin överlägsna lärdom.
Som kritiker var Sundström ofta sträng men när han gillade något gjorde han det av fullaste hjärta, rentav upprymd. Bland de filmer som han gav sällsynta fulla poäng åt fanns Flicka med pärlörhänge, en film som kombinerade två av hans specialområden, film och äldre konst.
Moderna filmers specialeffekter ogillade han. När James Bond fick en osynlig bil blev han rasande och ansåg att det var ett helgerån mot Ian Flemings hjälte.
Centralfigur
Hasse var en central gestalt i HBL:s Tipsgäng, som i nästan trettio år varje fredag samlats för att lämna in stryktipset. När Hasse, trots sin lågmälda framtoning, inledde med ”Här måste jag berätta ...” tystnade det högljudda sällskapet som genom ett trollslag. Alla visste att nu vankades det en spirituell anekdot från filmens, boxningens eller fotbollens värld, gärna med ingredienser från alla disciplinerna i samma historia. Hasse visste allt om de legendariska klubbarna och stjärnorna och han förmådde placera in händelserna i rätt historiskt perspektiv.
På julfesterna och tipsresorna till landslagets kvalmatcher eller storklubbarnas möten på de europeiska arenorna underhöll Hasse sällskapet med sina kluriga fotbollsfrågesporter. Det räckte inte med att de tävlande hade goda kunskaper i sporten, man måste kunna härleda sig fram till svaret. För även om det frågades efter färgen på Glasgow Rangers spelstrumpor på 1910-talet gällde det att veta vem som spelade den kvinnliga birollen i Borta med vinden eller vilken svensk politiker på trettiotalet som i sin ungdom hade spelat centerhalv i Göteborgs IFK.
Hasse blandade sig sällan i gängets dispyter om laguppställningar, gamla matchresultat eller andra viktiga spörsmål. Men när han någon gång gjorde det med en småsarkastisk kommentar, fanns inget att tillägga.
Före påskhelgen deltog Hasse för sista gången på tipslunchen, svårt märkt av sjukdomen. Med ett ”glad påsk grabbar” svepte han den karakteristiska halsduken runt halsen och vi såg hans tunna skepnad söka sig tillbaka mot redaktionen, hans andra hem.
I onsdags meddelade Hasse sina närmaste kolleger med svag röst att sjukdomen hade vunnit kampen, att han nu gick hem för sista gången. Tre dagar senare somnade han in. Han hade hållit sig upprätt till sista ronden. Vi, hans kolleger under decennier, minns honom med ömhet och saknad.