Se verkligheten som den är

● För drygt åtta år sedan höll Barack Obama ett tal inför tusentals människor i Prag om en värld fri från kärnvapen. Då hade han just tagit över som USA:s 44:e president och väckte ännu stora, men inte alltid helt realistiska förväntningar. När han lämnade Vita huset var Nordkorea på väg att bli världens nionde kärnvapenstat. Visionen finns visserligen kvar. Men verkligheten är en annan. Och den kräver brådskande åtgärder.

Nordkorea har under många år aktivt strävat efter kärnvapen. Reaktorn som kan producera plutonium för bomberna blev operativ redan 1986. Nästan lika länge pågick olika diplomatiska initiativ som försökte övertyga den despotiska regimen i Pyongyang om att frysa och i slutändan avskaffa sitt kärnvapenprogram. Än så länge har det varit förgäves.

Förhandlingarna, framför allt sexpartsamtalen mellan Nordkorea, Sydkorea, Kina, Ryssland, Japan och USA mellan åren 2003 och 2009 präglades av kriser, stillestånd, avbrott och genombrott. Men förr eller senare underminerade den koreanska regimen alla överenskommelser. Samtidigt utvecklades kapaciteten att producera klyvbart material och kunskapen att tillverka ballistiska missiler med större räckvidd. Fem underjordiska kärnvapentest har utförts sedan 2006, de fyra senaste under Obamas tid vid makten.

Men det finns bara dåliga och ännu sämre optioner.

Obama hade investerat sitt politiska kapital i överläggningar mellan stormakterna (P5+1-gruppen) och Iran om en begränsning och internationell övervakning av landets kärnvapenprogram. Processen kröntes 2015 med ett historiskt avtal. Nordkorea fick inte samma uppmärksamhet. Det talades om strategiskt tålamod: USA kunde öka trycket genom sanktioner och vänta tills Pyongyang visar en seriös vilja att avstå från kärnvapen. Tiden gick, ingenting hände.

● Donald Trump som instinktivt gör saker annorlunda än Obama har nu verkligen bråttom. Eran av strategiskt tålamod är slut, framhöll vicepresident Mike Pence då han besökte Sydkorea i april. Hangarfartyget Carl Vinson och andra krigsfartyg beordrades till regionen. Trots protester i Kina utplacerades snabbt ett amerikanskt robotförsvarssystem.

Först sade Trump att om inte Kina tar hand om konflikten mellan nord och syd så måste USA göra det. Sedan verkade han förstå att inte ens Kina bara kan ge order åt Nordkorea. Senast talade presidenten till och med om att träffa den högste ledaren Kim Jong-Un, enligt honom a pretty smart cookie.

Men det finns bara dåliga och ännu sämre optioner. Ett militärt ingripande, till exempel för att förhindra en ny kärnvapenprovsprängning eller fler missiltest, har oöverskådliga konsekvenser. Skärpta FN-sanktioner kan leda till landets ekonomiska sammanbrott. Det verkar inte ens säkert att Nordkorea, efter alla dyrköpta framgångar, längre är berett att förhandla bort sitt kärnvapenprogram, regimens livförsäkring.

Kanske en kompromiss enligt den iranska modellen, att behålla en del av programmet under strikt internationell kontroll, kunde vara en möjlighet. Men är det acceptabelt? Iran godkänner icke-spridningsavtalet (NPT) som Margot Wallström och Timo Soini nyligen skrev så vackert om i HBL. Nordkorea däremot har lämnat det 2009 och kräver att bli erkänd som kärnvapenstat. Inte ens för diplomatin finns det i dag en bra option.