Jouni Kaipainens enigmatiska svanesång

●●Helsingfors stadsorkester

Dirigent: Dima Slobodeniouk. Solist: Valtteri Malmivirta, trombon. Skrjabin, Kaipainen, Sibelius, Strauss. Musikhuset 4.5.

Det vilade en stämning av elegisk förgänglighet över Helsingfors stadsorkesters torsdagsprogram. Så inte minst på grund av kvällens solistnummer, den i november 2015 avlidne Jouni Kaipainens svanesång, trombonkonserten Life is ..., som blev hans sista orkesterverk.

Inte desto mindre visade den sig vara en av de allra starkaste av hans elva solokonserter och man fick känslan av att Kaipainen här fått in en ny fantasi- och uttrycksmässig växel. Estetiken är, om möjligt, mer mångfasetterad än tidigare utan att för den skull kännas spretig och det fanns något snudd på magiskt i sättet att med möjligast enkla medel frammana en starkt påtaglig, suggestiv atmosfär.

Framför allt fick man känslan av att nästan vad som helst kunde hända, självfallet dock inom de givna idémäs- siga ramarna. Den genombeläste Kaipainen har valt ett citat ur Shakespeares Macbeth som utgångspunkt för de på två huvudavsnitt fördelade sex satserna, där stämningarna varierar mellan det introvert melankoliska, fantastiskt drömlika och gåpåaraktigt groteska.

Mest av allt tilltalades jag dock av en enigmatisk flyktighet, som tjänade som ett åskådligt sätt att reflektera själva livets fåfängliga flyktighet, och visst kändes sluttakternas upplösande i intet (”...signifying nothing”) på sätt och vis som en passande, typiskt kaipainensk ömsint ironisk, sorti från det timliga.

Tacksamt trombonstoff

Kaipainen har gett HSO-trombonisten Valtteri Malmivirta, som uruppförde verket med Avanti i juni 2015, rejält med tacksamt stoff att bita i och trombonen får visa upp hela sitt register från effektfulla glissandon till andlöst vibrerande sordinerade toner, stundtals försedda med en skön jazzfärgning. Malmivirta tackade och tog emot med en på alla sätt imponerande sensitiv tolkning, medan Dima Slobodeniouk och hans musiker tog ut det mesta möjliga av det mästerligt transparent orkestrerade partituret.

I Richard Strauss tondikt Tod und Verklärung följs döden av en musikaliskt inspirerad återgivning av själens uppstigande mot de himmelska sfärerna och Slobodeniouk utvann här en klangligt läcker substans ur Strauss betydligt mer fylligt avfattade partitur. Sibelius Tuonelas svan var onekligen ett smått fantasilöst val, men försvarade sin plats i programhelheten såtillvida att den anknöt till förgänglighetstematiken och Paula Malmivaara stod för ett finfint engelskt hornsolo.

Kaipainens kongeniala stråkorkesterarrangemang av tretton av Skrjabins 24 pianopreludier opus 11 var ett fyndigt inledningsnummer även om det nog fanns ett och annat övrigt kvar att önska beträffande stråkklangens homogenitet, inte minst i de snabbare preludierna.