Nick Cave in på livet
■ Musikern och författaren Nick Cave är inte, har aldrig varit, rädd för att gå sina egna vägar. Och när det drar ihop sig till ett personporträtt som tar avstamp i de 20 000 första dagarna i den australiensiska kulturikonens liv – därav filmens titel, 20 000 Days on Earth – är infallsvinkeln ingalunda den gamla vanliga.
Radarparet Iain Forsyth och Sara Pollard har skapat en helhet som trivs någonstans i gränslandskapet mellan fakta och fiktion, drömmar och verklighet. Och när Cave, sedan flera år tillbaka bosatt i brittiska Brighton, inte filosoferar över sitt skapande tar han ut svängarna på scenen och i studion (tillsammans med husbandet The Bad Seeds).
Däremellan slår han sig ner hos psykologen och talar ut om den första kärleken, om en pappa som läste högt ur Vladimir Nabokovs Lolita … (varpå den unge Cave fick smak för de språkliga nyanserna, som det heter).
Däremellan rotar Nick Cave och hans samarbetspartner i gamla fotoalbum och dagböcker, något som resulterar i både en och annan anekdot, bland annat från åttiotalets Berlin. Bland de vänner och bekanta som dyker upp framför kameran noterar vi Bad Seeds-gitarristen Warren Ellis och landskvinnan Kylie Minogue, skådespelaren Ray Winstone inte att förglömma.
Fantastiskt nog känns helheten inte det minsta spretig. I filmen finns en närmast hallucinatorisk kvalitet som i kombination med det suggestiva bildsprå- ket och maestro Caves lyriska universum – en värld i sig – borgar för en i sanningens namn spännande odyssé.
Temalördagen avslutas i folkrockens namn. Det handlar om bröderna Coens Inside Llewyn Davis, en föredömligt originell sak som tar avstamp i sextiotalets folkmusikscen. Men skrapar man på ytan kan man skönja ekon även av beatgenerationen, med allt vad det innebär av vägdamm, rastlöshet och naiva handelsflottedrömmar.
Oscar Isaac alias Llewyn Davis är den aspirerande folksångaren som med Gaslight Café i Greenwich Village som fond försöker sig på en solokarriär. I väntan på det stora genombrottet drar Davis från soffa till soffa, men de slantar han förtjänar går till en abort. Musikerkollegan Jean (Carey Mulligan) har den dåliga smaken att gå och bli gravid och Llewyn är en av de potentiella faderskandidaterna (pojkvännen Justin Timberlake är en annan).
Fast nu vore ju detta inte en bröderna Coen-film ifall man inte drog till med en ”MacGuffin”, som för att lura tittarna och föra handlingen framåt. I det här fallet handlar det om ett kattskrälle som rymmer och styr in vår hjälte på de märkligaste av vägar.
Det bäddar för en vemodig, formmässigt sordinerad karaktärsstudie som i inget skede gör sig skyldig till att romantisera den mytomspunna folkrockscenen. Franske filmfotografen Bruno Delbonnel fångar Greenwich Village i ett gråblekt ”Jim Jarmusch”ljus och när vår hjälte tar sig an den vinterkalla snålblåsten går tankarna till unge herr Zimmerman (och klädmodet på ett visst skivomslag).
Se här tidsskildring som biter sig fast och som vägrar släppa greppet.
Dokumentären om Nick Cave textas även till svenska.
Yle Teema 20.00