Fick hälsning av farfar efter 50 år
Handg jord bok Hösten 1968 skrev kapten Harald Lindfors en bok och tillägnade den sina barnbarn. Boken försvann. Ingen visste om den förrän Harald Lindfors barnbarn Nina Lindfors fick ett samtal.
Den ser ut som en helt vanlig anteckningsbok, röd rygg, svarta pärmar, linjerat papper. Boken dök upp i Emmaus sortering på Åland förra veckan och verksamhetsledare Robert Jansson reagerade.
–Först tänkte han lämna in boken till Sjöfartsmuseet, men så kände han igen mitt namn och kontaktade mig, säger Nina Lindfors.
Längst fram har kapten Harald Lindfors skrivit ”Till våra kära barnbarn, Gerd, Liselott, Nina” och undertecknat ”Farfar”. Brevet är daterat i Hongkong 1 september 1968. Boken är skriven på skrivmaskin och Harald Lindström har klistrat in urklipp från dagstidningar.
– Tårarna rann då jag läste. Han har skrivit en bok till oss tre systrar. Boken handlar om två skepps- kattor och en skeppshund. Då jag läser den får jag en helt annan bild av min farfar.
Boken är skriven ur ett barns perspektiv och texten handlar om livet ombord och hamnanlöp. Archibald Russel var ett speciellt segelfartyg och medieuppbådet var stort då skeppet kom till en hamn.
–I texten dyker också upp personliga saker. Jag hade som barn bilden av att min farmor och farfar inte levde i ett särskilt kärleksfullt äktenskap, men då jag läser hans text inser jag att de tyckte mycket om varandra. Min farfar, som var en reslig skeppare, hade massor av känslor.
Bland annat skriver Harald Lindfors om hur det var att inte se sin son förrän sonen var tio månader.
Det måste vara helt unikt att en kapten på 1960-talet satt och skrev en barnbok på kvällarna. Nina Lindfors
– I dag kan vi inte föreställa oss hur det var, och hur viktig postsäcken var då den äntligen kom och man fick brev hemifrån.
Mysterium
Harald Lindfors dog 1980, då var Nina Lindfors 15 år. Då han skrev boken, 1968, var hon fyra år. Nina Lindfors systrar bor i dag i England och Norge.
– Ingen av oss vet på vilka vägar boken har färdats. Farfar gav den aldrig åt oss, och ingen av oss känner igen den. Var har den varit alla år? Det är ett mysterium. – Farfar var en jättebra historieberättare, men jag kan egentligen inte bedöma kvaliteten. Texten är för känslomässigt stark för mig. Säkert skulle den hålla att ge ut, men texterna är så personliga att de inte gör sig i offentligheten.
– Det måste vara helt unikt att en kapten på 1960-talet satt och skrev en barnbok på kvällarna. Hur känns det att läsa boken? – Den väcker glädje. Jag har fått en större förståelse för farmor och farfar och deras liv. Jag är så lycklig över den här boken.