Nu gäller det för alla parter, arbetsgivarna, facket och regeringen, att ha ett längre perspektiv än följande avtalsperiod.

Det är lättare att se ett trendbrott i samhällsekonomin när det har inträffat än när det håller på att ske. de allt starkare tillväxtsiffrorna antyder att den nedåtgående trenden nu har brutits på allvar.

Finlands bnp föll brant efter finanskrisen 2008 och nedgången fortsatte under ett par år. Sedan började en svag tillväxt som till en början mättes i delar av en procentenhet, och senare försiktigt låg runt en procent.

Men nu har det svängt rejält. Banker och finansinstitut har överlag skrivit upp sina bedömningar för 2017 under första halvan av det här året, och nu börjar nästan alla bedömningar med siffran 2.

Framtidstron stöds av statistiken, produktionen ökade med 3,8 procent i april jämfört med året innan.

För en knapp vecka sedan skrev Nordea upp sin prognos till 3 procent. Ännu i mars låg bedömningen på försiktiga 1,3 procent.

Bakom Nordeas nya bedömning ligger förbättrade utsikter både för världshandeln och för den globala ekonomin.

Finlands bank är återhållsammare, men tror ändå att ekonomin växer med 2,1 procent i år. Banken tror dessutom att Finlands bnp äntligen kommer upp till 2008 års nivå, det sker 2019.

Gemensamt för prognoserna är att Finland mätt i bnp-tillväxt just nu upplever toppen av en högkonjunktur. Redan nästa år avtar takten, Nordea räknar med 2 procent 2018 och 1 procent 2019, Finlands bank tror på 1,7 respektive 1,4 procent.

Finland fick fart på tillväxten när den internationella högkonjunkturen redan hade pågått en tid. Det kan betyda att ekonomin på exportmarknaderna mattas av innan den finländska ekonomin har förstärkts i tillräckligt hög grad.

Finlands banks chefdirektör Erkki Lii- kanen betonar att åldersstrukturen där den äldre befolkningens vårdbehov ökar under 2020-talet i alla händelser kastar en skugga över utsikterna.

En annan strukturell faktor som dämpar tillväxten är att industrins produktionskapacitet har försvagats med en femtedel sedan 2008. Investeringarna har visserligen ökat, men det skulle behövas en omfattande investeringsboom för att ta igen den långa eftersläpningen. Redan nu signalerar små och medelstora företag att de har nått gränsen för sin produktionskapacitet.

Industrin investerar i ökad kapacitet, men samtidigt har satsningarna på forskning och utveckling minskat. Det hämmar möjligheterna att hänga på i nästa högkonjunktur.

En jämförelse med Sverige visar att varuexporten från Finland minskade med 14 miljarder euro under åttaårsperioden mellan 2008 och 2016. Hälften av det berodde på Nokia, men samtidigt ökade den svenska varuexporten med knappt två miljarder euro.

Och där Finland exporterar produkter som ska vidareförädlas, som cellulosa eller dieselbränsle, domineras den svenska exporten av sådant som bilar, itutrustning och mediciner, varor som ligger högst på förädlingskedjan.

Tankesmedjan Libera gör i en färsk rapport en annan jämförelse. År 2008 hade inkomstnivån i Finland nästan nått upp till Sveriges. Men sedan dess har Sverige vuxit rejält medan inkomstnivån i Finland har stannat på stället. Nu förtjänar svenskarna närmare en femtedel mera än finländarna.

I höstens arbetsmarknadsförhandlingar vill löntagarna ha sin del av tillväxten, efter flera år med låga eller inga löneförhöjningar.

Återhållsamheten verkar ha fungerat, konkurrenskraften har förbättrats.

Här finns ett korstryck. Om köpkraften försämras minskar konsumtionen som hittills har varit en stark motor för ekonomin. Men om lönerna stiger för mycket går det ut över exportindustrins konkurrenskraft.

Den här motsättningen blir svår att hantera.

Exportsektorerna papper, teknologi och kemi är först ute i förhandlingarna. Förhoppningen är att de landar på en nivå som blir den allmänna linje som ingen överstiger.

Men den offentliga sektorn har med det finska lärarfackets ordförande Olli Luukkainens röst sagt att man vill ha kompensation för att konkurrenskraftsavtalet tog 30 procent av semesterersättningen för de offentligt anställda.

Nu gäller det för alla parter, arbetsgivarna, facket och regeringen, att ha ett längre perspektiv än följande avtalsperiod. Men de många turerna kring konkurrenskraftsavtalet skadade det förtroende som tidigare har skapat grund för hållbara arbetsmarknadslösningar.

Om det leder till en konflikfylld avtalsrunda med alltför dyrt resultat får man konstatera att konkurrenskraftsavtalet på längre sikt i alla fall kostade mera än det smakade.