Skall beslut bygga på forskning eller spekulationer?

VARGAR Bjarne Andersson polemiserar i HBL 15.6.2017 mot naturresursinstitutet Lukes färska uppskattning av storleken på Finlands vargstam på ett sätt som är respektlöst mot internationellt meriterade forskare. Det är föga övertygande att med svepande påståenden i stil med att ”Man uppskattar att det mellan Salo och Lojo finns minst 15 vargar” ifrågasätta slutsatser som seriösa forskare gjort utifrån en vetenskaplig metod.

Jag debatterar gärna politiska frågor om förvaltningen av vargstammen, men om man som Andersson blandar in politik i naturvetenskaplig basfakta leds diskussionen in på helt fel spår, eller snarare in i en mörk återvändsgränd. En annan återvändsgränd dyker upp när Andersson konstaterar att ”den enda medicinen som hjälper är att ha så få vargar som möjligt”.

Genom politiska beslut har Finland förbundit sig vid målet att ha en livskraftig vargstam.

Enligt den nationella skötselplanen för vargstammen i Finland skall vargarna få etablera revir också i södra Finland, där de hittills varit sällsynta. Det faktum att familjegruppen i Kisko-Raseborg har lyckats föda upp valpar visar att här finns lämpliga livsmiljöer.

Andersson tycker att vargstängsel är en naiv tanke. Faktum är ändå att erfarenheterna av rätt uppförda och använda vargstängsel är goda.

Ingen vargavän har lovat att de skulle ge ett hundraprocentigt skydd i alla tänkbara situationer, men visst fungerar de. Stängsel behövs ändå inom djurhållningen och ansvarstagande lantbruksföretagare satsar på rovdjurssäkra stängsel i områden med etablerade vargrevir. Det är bra att samhället stöder dessa investeringar. Visst skall samhället också bära en del av kostnaderna för rovdjursskador.

Andersson klagar över att tröskeln att avliva ”problemvargar” är för hög. Genom att använda citationstecken slår Andersson faktiskt huvudet på spiken. Våra polismyndigheter har en bra och tydlig linje när det gäller att effektivt avliva riktiga problemvargar. En helt annan sak är sedan att en del aktörer vill klassa alla vargar som förirrar sig in till bosättning som ”problemvargar”, oberoende av om de utgör ett väsentligt hot eller inte. Den nuvarande linjen där man skrämmer i väg dem för att upprätthålla deras skygghet är ändamålsenlig. En död varg har inte lärt sig något.