”Skrivandet är min nationalitet”
Hon har skrivit fram sin identitet på tvärs mot alla konventioner. Men med Strändernas skönhet ville Nina Bouraoui gestalta den universella smärtan i att bli lämnad. I tider av terror är kärlek hennes revolt.
Två händelser ramar in förloppet i Nina Bouraouis senaste roman: terrorattentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och det senare mot klubben Bataclan. Att möta det oförsonliga våldet blev en chock som fick den ofta Nobelpristippade författaren att sluta skriva.
– Det kändes förgäves, onödigt. Det verkade fel att konstruera vackra meningar.
– Men även om skrivandet är ett konstigt yrke, är det så viktigt. Litteraturen, konsten, räddar oss från fulheten och våldet. Den kan rädda oss från barbariet, säger Nina Bouraoui.
Kärlek ett motstånd
När vi möts har Emmanuel Macron nyligen besegrat högerextrema Front National och i Sverige känner hon sig välkomnad ”som en rockstjärna”. Nina Bouraoui har fått tillbaka tron på framtiden. Hon är stolt över att fransmännen ”vågade gå emot rädslan och extremismen”.
Även Strändernas skönhet är en motståndshandling. Vid första an- blick verkar den inte politisk: det är en berättelse om ”A” som blir lämnad av sin man, Adrian. Han har mött en ny kvinna, som dessutom lever ut sina aggressioner mot exet i infama blogginlägg.
Men att skriva om kärlek i en kärlekslös tid är näst intill revolutionärt, tycker Bouraoui.
– Vi har tappat bort kärleken, och det är synd att vi upptäcker det när vi hotas, via hatet. Men i dag måste vi vara solidariska med varandra. Det kanske är idealistiskt men jag är gärna en idealist. Kärleken kan bli en politisk handling. Det brådskar nu, säger hon i ett långt intensivt ordflöde.
Ensamt barn
Hennes romaner är ofta just så: korta, intensiva, skrivna i jagform, med en säregen musik som bär spår av Marguerite Duras poetiska korthuggenhet. Även vissa teman förenar dem: Kärlek och åtrå går som en röd tråd genom författarskapet, men saknaden och frånvaron är lika när- varande. Nina Bouraoui erkänner med ett skratt att hon skyr det enkla.
Att skildra ett uppbrott är dock på gränsen till banalt, det är hon medveten om.
– Jag ville att den här boken skulle vara så universell som möjligt. Den ska vara ett ljus i mörkret, en följeslagare. En fyr.
I kärlekssmärtan är vi alla lika, och tyngst är att uppbrottet river upp barndomens sorg, tror Nina Bouraoui. Vi förs tillbaka till det första ångestfyllda mötet med tomheten och intet.
– Det väcker barndomens rädsla att våra föräldrar inte älskar oss. Efter ett uppbrott saknar man inte bara den andras hud, hår och ögon. En del av en själv försvinner och en tredje del som man har skapat tillsammans. Det är ensamheten hos det lilla barnet som är rädd för mörkret.
Algerisk barndom
Nina Bouraouis egen postkoloniala barndom i Algeriet har hon beskrivit ingående. Åtta år gammal upptäck- te hon skrivandets eufori och blev golvad av den sensuella, våldsamma kraften. Sin tillblivelse har hon formulerat i flera böcker. Pojkflickan skildrar en flicka som känner sig som en pojke, klämd mellan ett våldsamt fädernesland och ett rasistiskt modersland. Hennes far är algerier och modern är fransk.
– Jag är sprungen ur två kulturer och två nationer som hatade varandra. Min far valde min mor av kärlek men mina morföräldrar accepterade honom aldrig. Alltså blev en del av mig inte heller accepterad, säger hon.
Att skriva innebar att göra sig förstådd, att berätta sig själv, att bli älskad. Det var ett försvar inför samhällets ”våldsamma, tvingande blick”. Och i böcker som Dockan Bella erövrar hon åtrån till kvinnor, långt från männens blickar.
– Skrivandet har varit nationaliteten och identiteten som passar mig bäst. Den är internationell, mångfacetterad och utan gränser.
Men även om skrivandet är ett konstigt yrke, är det så viktigt. Litteraturen, konsten, räddar oss från fulheten och våldet. Det kan rädda oss från barbariet. Nina Bouraoui författare
Frångår det biografiska
Men tre år i psykoanalys förändrade hennes författarskap. Med sina senaste böcker har hon rört sig längre från det självbiografiska – vilket ger henne en känsla av frihet. Ändå återkommer välkända teman: besattheten av det tillfälliga, minnet och rädslan för att suddas ut eller föras bort.
– Det är teman som är en del av min egen historia. Men jag har frångått det som kan verka självupptaget, även om jag aldrig har velat göra självupptagen litteratur. Att prata om mig har också varit ett sätt att prata om minoriteter och räcka ut handen åt dem som är annorlunda.