Sju bröder super, slåss och blir goda medborgare på Sveaborg
TEATERRECENSION
Seitsemän veljestä (Sju bröder)
Ursprungsverk: Aleksis Kivi. Dramatisering och regi: Kari Heiskanen. Scenografi: Janne Siltavuori. Kostym: Tina Kaukanen. Ljus: Ville Mäkelä. Koreografi: Kirsi Karlenius. På scenen: Santtu Karvonen, Tommi Rantamäki, Eino Heiskanen, Eero Ojala, Mikko Virtanen, Miro Lopperi, Elias Keränen, Mikko Hänninen, Jari Nissinen, Pihla Pohjolainen, Jane Kääriäinen, Katariina Lantto. Ryhmäteatteris premiäs på Sveaborg 15.6.
Ryhmäteatteris uppsättning av Aleksis Kivis romanklassiker Sju bröder är traditionell och tveklöst är det ett fullt medvetet grepp från regissören Kari Heiskanen.
Trots mycket spring och slagsmål är det en rätt texttung föreställning och som helhet är de tre timmarna på Sveaborgs sommarteater en ganska utdragen upplevelse. Den räddas ändå av enskilda scener som ofta lyfter tack vare ett raffinerat skådespeleri från den komiska urkraften Santtu Karvonen i rollen som Juhani och Elias Keränen vars Eero är en mer finstilt och lurig figur än sina grovbarkade bröder.
Behållningen är den visuella utformningen signerad scenografen Janne Siltavuori och kostymören Tiina Kaukanen. Retro är den med, men utrustad med en finurlig twist. Fint komponerade är till exempel de musikalaktiga scenerna där damtrion Pihla Pohjolainen, Jane Kääriäinen och Katariina Lantto intar furugolvet med de rutiga kjoltygen fladdrande kring vristerna. Det påminner nästan om en glad technicolormusikal! Överlag förser de här scenerna i Kirsi Karlenius pigga och funktionella koreografi föreställningen med en efterlängtad lätthet och energi.
Snygg är också scenen där bröderna sitter med röda abc-böcker i sina nävar och den där grannflickan Venla (Pihla Pohjolainen) rytmiskt hanterar en kräftröd spinnrock – båda exempel på hur utåt sett enkel färgkomposition ger scenbilden dynamik.
Daterat
Sju bröder handlar om socialisation, om sju bröder som velar mellan att bli goda kristna – och framför allt läskunniga – medborgare och att leva fria som vildar i skogen. Slutligen lär de sig läsa och därmed även komma överens med sin omgivning.
Kari Heiskanen förlustar sig framför allt med det ”vilda” och ofta känns föreställningen nästan som en parodi på finsk teater med fylleslag, svordomar, skrik och bråk.
Mycket kan läsas som en fullt medveten lek med gammalmodiga scenuttryck men vissa bitar känns ändå mer än lovligt daterade. Hit hör den stereotypa gestaltningen av romer och en humor som går ut på att man ska skratta åt en naken bakdel eller åt män som dansar ”feminin” balett.
Kari Heiskanen förlustar sig framför allt med det ”vilda” och ofta känns föreställningen nästan som en parodi på finsk teater med fylleslag, svordomar, skrik och bråk.