En snällhetens riddare tar ton
Mord, våld? Nej aldrig i livet. Vare sig han skriver om Skottland eller Damernas detektivbyrå i Botswana är det den snälla världen som Alexander McCall Smith skildrar.
Alexander McCall Smith förklarar att han skriver om snällhet. Den är hans egentliga huvudämne.
– Världen är en sorglig och tidvis svår plats. Det är ganska trevligt att se ett alternativ till det, att befinna sig i en ordnad och tillmötesgående kontext.
Han är i Stockholm inte i första hand för att tala om sina böcker utan för att uppträda tillsammans med sin orkester. The Really Terrible Orchestra, som den heter, består av musiker som han själv, amatörer som gör sitt bästa. Bara dirigenten är ett proffs. Under den här konserten har de dessutom hjälp från elever på Stockholmsskolan Lilla Akademien vilka höjer nivån väsentligt.
– Vi är väldigt svaga, en del är ganska bra, de flesta är det inte. Men vi tror alla på det här och är inte dåliga med flit, vi försöker verkligen göra vårt bästa.
Bara att avsluta ett stycke samtidigt är svårt.
– Folk tycker om att komma till våra konserter, det är roligt att se vuxna som försöker vara duktiga men inte riktigt lyckas.
Skapa tillsammans
Själva syftet är dock djupt seriöst. Orkesterns medlemmar tror på det djupt helande och meningsfulla i att skapa musik tillsammans, oavsett vilket skede i livet man befinner sig i.
På samma sätt kan hans romaner om Damernas detektivbyrå och Mma Ramotswe och Mma Makutsi upplevas som välgörande. I dag är de utgivna på 46 språk och har beskrivits närmast som en rörelse, vars huvudbudskap går ut på att orka lyssna på och bry sig om sin granne.
Inte heller i den 17:e boken utreder detektiverna någon egentlig kriminalitet. I stället hjälper de en kvinna att hitta sin gamla barnflicka.
– När jag började skriva de här böckerna var det för att skildra det här landet, Botswana, och en kvinna i det, Mma Ramotswe och sedan upptäckte jag att jag skrev om mycket mer än vad jag trodde. Hon och hennes värld representerar ett slags inre fredlig värld, och varför inte?
– Olyckligtvis verkar vi ignorera möjligheten i det goda, vi underhåller oss själva med konflikter och konfrontation och kan komma till en punkt då vi uppfattar det som normalt.
I den 18:e boken, som han avslutar nästa vecka, inkluderar han sin svenske vän Mats Ögren, och hans engagemang i ett barnhem utanför Gabrone.
En gång om året
Uppvuxen i före detta Rhodesia undervisade McCall Smith i Botswana för många år sedan, och har sedan dess både skrivit en bok, den första, om landets juridiska system och därtill återvänt i princip en gång om året. Likafullt är han en vit före detta professor från Skottland som skriver om en svart kvinna i Botswana. Har han aldrig anklagats för kulturell appropriering och för att skildra en värld som han egentligen inte förstår?
– Jo, men jag håller inte med, en författare måste kunna skriva om vad som helst.
– Om jag inte gjorde det skulle jag bli socialrealist. Ingen förnekar de stora problem som finns, men som socialrealist blir det väldigt negativt, då skriver man Mörkrets hjärta igen.
– Jag koncentrerar mig på det positiva i stället, det är min ”approach”. Man skulle kunna göra samma sak med Sverige. Se bara på er ”Scandianivan noir”. Jag har varit i Sverige i två dygn nu och inte sett ett enda mord.