Jaweds långa resa
I Aten har Viktoria-torget blivit tillhållet för barn, som ensamma utan familj har tagit sig till Europa. De flesta av dem fördriver tiden med att dra omkring på stans gator. Efter registreringen bryr de grekiska myndigheterna sig inte om dem. En del sover ute eller hopträngda i övergivna källare eller trädgårdar.
De har inga eller små chanser att komma vidare till sina drömmars Europa. Gränserna är stängda för både barn och vuxna.
Men pojken som står framför mig och artigt tar mig i hand, har det bättre förspänt än de flesta andra här. Han klassas som ett Dublin3-fall och väntar på att förenas med sin bror, som är i Finland.
– Terve, säger han och ler. Nyklippt och iklädd en vit ren tshirt. – Jag kom just från skolan, säger Jawed Danish, 14 år. Nu skall jag snart ha lektion i engelska, följ med så får du träffa min lärarinna. Hon är väldigt trevlig!
Jawed och hans äldre bror, Alijan kommer från Afghanistan. De hör till folkgruppen hazarer, en minoritet som upplevt både förtryck och diskriminering. Hazarerna skiljer sig från andra afghaner på grund av sina mongoliska drag och dessutom är de shiamuslimer medan de flesta andra afghaner är sunni.
Bröderna är föräldralösa. Deras mor dog i cancer medan fadern, liksom två andra bröder dödades av taliban. Alijan lämnade landet när hans flickväns klan hotade honom till livet och tog sig hela vägen genom Iran och Turkiet till Europa. Efter hans flykt flyttades mordhotet på Jawed, då 13 år.
– Jag förstod att jag också måste fly, säger Jawed. Han tog sig också först till Iran, där han fick jobb i en klädfabrik, under förhållanden som han beskriver som “slavlika”. -Jag gjorde jättelånga arbetsdagar, berättar Jawed. Men de gav mig ändå ingenstans att bo, så jag sov än här, än där, för det mesta på gatan.
Så Jawed gav sig iväg igen och nådde Grekland efter samma vådliga båtresa som de flesta flyktingar har gjort över Egeiska havet. Men när han kom till Aten var det stopp. Europa hade stängt sina gränser.
När jag lyssnar på Jawed och han berättar om sitt liv, tänker jag på hur den här fjortonåringen har gått igenom mera än mången fullvuxen, mist sin familj, flytt sitt land och stått ansikte mot ansikte med döden mera än en gång. Allt detta ensam, i en ålder när andra barn lever i trygghet, går i skola och har kul med sina kompisar på fritiden..
Trots sina upplevelser verkar Jawed ha bevarat sin självkänsla, han är rent ut sagt mycket trevlig och sympatisk, resonerar förnuftigt men har ändå glimten i ögat och nära till skrattet.