Fredliga ägarbyten har bevarat Tavastehus slott
En timmes resa från Helsingfors ligger Tavastehus slott, en mäktig byggnad med en 900-årig historia. Spökjägare kommer inte att hitta mycket spännande, men annars har borgen både historier och dramatiska händelser i väggarna. Dessutom finns det guidning p
Den som äger en stor borg och vill bevara den för eftervärlden kan ta modell av härskarna på Tavastehus slott. I allmänhet har taktiken under fientliga angrepp nämligen varit att helt enkelt överlämna nycklarna, hälsa välkommen och dra sig åt sidan. Delvis därför kan vi nu åka till Tavastehus, vandra upp för kullerstensvägen till innergården och bekanta oss med borgbyggnadsteknik från 1200-talet till i princip nutid.
Slottet har varit öppet för besökare sedan 1979, men utvecklas hela tiden efterhand som arbetet framskrider. Restaureringen är inte helt problemfri. Ofta vet man helt enkelt inte hur någon del av slottet sett ut eller hur ett tak varit konstruerat. I stället för att gissa fel har man då valt uppenbart moderna lösningar som åtminstone fungerar och håller det gamla intakt.
– Borgen har kommit till under olika tidsperioder och är byggd av både sten och tegel. Vi vet inte exakt när den första grunden lades, men det tidigaste omnämnandet av Tavastehus slott är daterat 1308, säger vår guide Cecilia Forselius.
Från början kom borgen till för att skydda lokalbefolkningen under tider när fienden oftast kom från Novgorod.
– Efterhand blev det lugnare tider med fred, gränser som respekterades och en ordnad vardag. Framme vid 1400-talet när det så kallade Tupptornet byggdes var Tavastland det viktigaste och livskraftigaste området i Finland efter Åbo, säger Cecilia Forselius. Området var tättbefolkat och Vanajavesi var en viktig kommunikationsled.
Skatten i brunnen
De odramatiska härskarbytena har gjort att Tavastehus slott är en av mycket få medeltida tegelbyggnader som överlevt till våra dagar. Huvudbyggnaden var klar på 1500-talet och ringmuren tillkom på 1700-talet när eldvapnen ställde nya krav på befästningarna. Vallgraven är av ännu senare datum.
Genast innanför porten till borgbyggnaden ser vi en gammal brunn som är övertäckt av ett stadigt galler. Den är 12 meter djup och har antagligen inte innehållit dricksvatten, säger Cecilia Forselius.
– Det har aldrig varit mer än ett par meter vatten i brunnen. Borggården sluttar ner mot den, vilket gör att regnvatten, men också andra vätskor, sipprat ner i den. Uppenbarligen var det här vatten för eldsläckning och andra nödlösningar. Dricksvatten fick man ju från sjön i närheten, och var man törstig drack man hellre öl.
Det finns noteringar om att dagsransonen av drängöl var fem liter per dag, men då ska vi tänka på att det närmast motsvarade svagdricka och kanske innehöll en procent alkohol, säger hon.
– Det var först på 1900-talet som den igenfyllda brunnen upptäcktes, och under utgrävningarna märkte man att den använts som en behändig slutförvaring för avfall. Sådant gillar arkeologer, och uppe på tredje våningen finns ett urval av allt som hittats där, men också på andra platser i och kring borgen.
Hem för 200
En fungerande borg var befolkad av en stor mängd människor. Uppskattningsvis 200 personer har samtidigt bott i de olika våningarna, men det var en övervägande manlig miljö. Av dem som bodde här var på sin höjd 10–20 kvinnor, framför allt pigor men också några adelsdamer. På bottenvåningen huserade vanligt folk, och ju högre upp man kom desto högre stånd hade invånarna. Dessutom omgavs borgen av en tät trähusbebyggelse som ofta var betydligt trevligare att bo i än ett kallt och fuktigt stenslott.
– På 1500-talet skickade faktiskt herren till Tavastland en ödmjuk förfrågan till kung Gustav Wasa om han inte kunde få flytta till ett trähus, säger Cecilia Forselius.
Personalen nere i borgen bodde 20–30 personer i samma rum, och det fanns inga riktiga skorstenar. Man eldade i stenugnar och röken försvann genom hål uppe vid taket. Hygienen skötte man med bastubad närmare sjön.
Högre upp i slottet finns mindre rum med smårutiga glasfönster som tillkom i mitten av 1500-talet. Där finns också både öppna spisar och nyare värmelagrande stenugnar.
Inredning är det som slottet framför allt saknar. Det som finns har vanligen köpts in senare när man hittat pjäser från rätt århundrade. I ett rum står ett bastant träbord från 1600-talet, men det har tagit omvägen via en antikaffär i Helsingfors där det hittades på 1980-talet.
Det som i dag kallas Tupptornet byggdes redan på 1300-talet, men namnet kommer av de vindflöjlar som tillverkades på 1700talet inför kung Gustav III:s planerade besök.
– Det blev ändå så att kungen meddelade att han inte hinner komma till Tavastehus. Han kom visserligen året efter, men sedan dess har slottet haft fina vindflöjlar som dokumenterar året när kungen inte hann komma, säger Cecilia Forselius.
Inget äkta spöke
För att vara ett gammalt slott är Tavastehus slott märkligt spökfritt. Faktiskt så spökfritt att någon såg sig tvingad att hitta på en legend om ”jungfru Synnöve” som skulle ha gått ett oblitt öde till mötes. Legenden fick aldrig någon styrfart och nämns numera bara som ett misslyckat påhitt.
– Däremot har det förstås hänt gruvligheter här under alla århundraden. Det mest spektakulära hände under häxpaniken under tidigt 1600tal, säger hon:
– Bröderna Esko och Urbanus Nilonpoika var fängslade misstänkta för häxeri, i sig inte så uppseendeväckande som man kunde tro eftersom många misstänkta i Finland var män. En dag hittades Esko död i sin cell, och dödsorsaken var minst sagt oklar. Den som begått självmord fick inte begravas på kyrkans område, så för att få reda på hur man skulle begå skrevs brev till hovrätten i Stockholm. Postgången var på den tiden ganska långsam, så Esko fick ligga kvar i cellen i tre månader. Häxpaniken gjorde säkert att ingen ville röra liket innan det fanns klara order, men när svaret kom fick Urbanus begrava sin bror norr om kyrkan.
Gregoriansk akustik
Kungssalen från 1400-talet är nästan ett måste för den som sjunger, och i synnerhet för den som sjunger i kör. Spetsbågsvalven skapar en osanno- lik akustik som lämpar sig sällsynt illa för middagsbjudningar, men å andra sidan får sång att eka som i en katedral. Man inser att en gregoriansk repertoar skulle sitta riktigt fint där.
Om man tittar ner på golvet ser man att de nya golvteglen är tillverkade på traditionellt sätt, de har alltså legat utomhus på marken och torkat. Därför kan man ofta se spår efter både djur och människor som stelnat till eviga minnen. Likadana tegel har tagits till vara från nerfallna murar och samlats i ett utställningsrum uppe på tredje våningen. Där hittar man också en del av innehållet i den igenfyllda brunnen som vi såg i början av rundturen. Mynt, kritpipor, schackpjäser, tärningar och trasiga knivblad hör till det som sopats ner i brunnen när det begav sig.
En vardag innan säsongen startat på allvar är det relativt lugnt i slottet. Någon enstaka skolklass och en handfull turister stöter vi på, men eftersom slottet är byggt för försvar finns det alltid någon alternativ gång att välja. Många av väggarna är dessutom dubbla med passage emellan.
Under sommarens högsäsong kan det ofta vara ganska trångt i gångarna. I fjol hade slottet 105 000 besökare.