Sol, sand och sympati
Foo Fighters, världens största rockband just nu, fick draghjälp av Michel Monroe och hans munspel. Riktigt, riktigt underhållande, skriver Janne Strang.
Då man vaknade upp en gråregnig tisdagsmorgon med Foo Fighters ringande i öronen var det lätt att tro att hela måndagen bara varit en dröm. Var är solskenet, sandstranden, rockbanden och alla de 25 000 i publiken?
”Är det ett beach party ni vill ha, ring Foo Fighters”, sa Dave Grohl som överraskande öppnade med samma låt som avslutade det senaste Finlandsbesöket 2011, suggestiva Everlong, för att sedan fortsätta överträffa sig själv i över två och en halv timme.
Han har kallats ”Amerikas mest omtyckta man”, Dave Grohl. Rockband behöver en klar fixstjärna och det är han utan tvekan, men han är samtidigt också en av oss, musikälskare och rockfan. Det gör honom till en slags metaidol som gärna skryter ohämmat om alla andra i bandet, och skämtsamt nedvärderar sin egen roll. ”Jag har världen bästa jobb”, och det kanske man kan hålla med om.
Och vad ska man egentligen säga om världens största rockband just nu? Det är brett, halt och det är högt, men det är inte särskilt hårt eller djupt. Popvärldens rockigaste band, som någon sade, eller rockvärldens poppigaste, välj själv.
Gästspel av Michel Monroe
Klart är åtminstone att Foo Fighters inte vill ta risken att splittra publiken genom att negga över saker, ta ställning i frågor, vara kritiska, arga eller ens specifika. Det är idel leenden och tramsiga texter perfekta för allsång – ”rock ska ju va roligt, liksom”. Och så länge permanent leende Taylor Hawkins driver på takten och kufiske Pat Smear smetar ut den annars rätt kliniska ljudbilden med sina gitarreffekter, är det faktiskt riktigt, riktigt underhållande. Och när Grohl dessutom ryter till och tar i med hela vidden av sin begränsade röstpalett, då åker till och med mungiporna på en gammal cyniker upp några grader.
Kvällens kanske viktigaste kugge i det sympatiska spektaklet var ändå gästande artisten Mike Monroe, som dök upp på scen ett flertal gånger med sitt munspel. Han gjorde konserten – som annars hade varit en rätt vanlig, vansinnigt välregisserad men förutsägbar Foo Fighters-spelning – så mycket mer intim genom att föra publiken och bandet betydligt närmare varandra, på sitt genuina manér.
Efter Michaels första inhopp var det som om Grohl plötsligt kopplade till showen på ett nytt sätt: ”Ni bevittnar en unik Foo Fighters-keikka”, sa han flera gånger, som om han själv också var överraskad av hur starkt intryck Monroe gjorde, både på honom och på publiken.
Och Michael spelade faktiskt alldeles briljant på sitt lilla munspel. Förutom att charma folk är det sannolikt hans främsta talang.
Referenser till Lemmy Kilmister
Grohl är som sagt själv ett massivt rockfan, och Foo Fighters följaktligen ”världens bäst betalda coverband”. Det hade suttit fint med lite Motörhead bland alla radiohittar – särskilt som Lemmy nämndes med värme tidigare under konserten – men det blev ett par spår av Rolling Stones och AC/DC i stället.
Ok, i slutet av Rope tyckte jag mig ändå höra lite referenser till salig Kilmister, eller? Jag kan inte ha varit den enda som hörde det, va?
En rockfestival på stranden är alltid en risktagning – vem minns inte Metallica i goretex 2014 – men måndagen får väl sägas ha kommit så nära perfektion som konceptet bara kan. Trots att det var måndag satte festivalen sin ekonomiska prägel på Helsingfors centrum för en dag. Alla barer, butiker och kebabkiosker verkade fira avlöningsdag. Och stämningen var på topp – inga synliga problemsituationer, förutom den eviga frågan om tillgång till toaletter och dricka, men i övrigt funkade logistiken
på Sandstrand mycket bra – och var annars kan man stå med tårna i det svalkande havet och njuta av rock i världsklass i solnedgången?
Varje konsert är den första för någon, och för dem som debuterade
i måndags lär det inte bli den sista. Och alldeles på slutet visade Foo Fighters att man kan ha ett djup också, då sköra Skin and Bones fick pojkar i publiken att gråta.
Foo Fighters lär återvända till
Finland. Ett nytt album är på väg, och de nya spåren vi bjöds på tycktes lova ett lite nytt grepp.
En rockfestival på stranden är alltid en risktagning. Men måndagen får väl sägas ha kommit så nära perfektion som konceptet bara kan.