Öppna dörrarnas fars på Postbacken
Politiken är täckmantel för att komma bort från äktenskapets tvångströja i Ray Cooneys Hotelliggaren. Postbacken sätter upp farsen i regi av Katarina Stolt med träffsäkra rolltolkningar.
●●Ray Cooney: Hotelliggaren
Regi, scenografi och kostymer: Katarina Stolt. Musiker: Arthur Eriksson. På scenen: Kim Gustafsson, Katarina Stolt, oliver Rosenberg, Karen Lindholm, John Whitesmith, Annica Kellgren, Jermo Grundström, Morteza Naseri, Charlotta Liitiäinen, Sarah Haglund, Julian Turunen Forsbäck. Premiär på Postbacken i Illby 18.6.
Hotelliggaren är en tvetydig titel. Liggare framför andra i Postbackens uppsättning av Ray Cooneys fars är minister Rick Krook (Kim Gustafsson) med frun Pia (Katarina Stolt) samt Ricks assistent Greger Pigg (Jermo Grundström).
Minister Krook är ett slags igångsättare. Han ska försöka få in sin älskarinna, Mikaela Nylanders medarbetare (Sarah Haglund), till hotellrummet mitt emot. Det blir stackars Greger som ska fixa det. Mellan plan och förverkligande hinner assistenten glömma en del instruktioner, så det blir som det blir. Alla inblandade antar olika namn, hittar på undanflykter och det hela blir alltmer invecklat och skruvat.
Rick Krook och Greger Pigg är radarparet, ett slags Don Quijote och Sancho Panza, dråpliga och samspelta, de fixar och intrigerar med samma glöd och intensitet.
Kim Gustafsson har ett kroppsspråk som en liten pojke, lika självsäkert och vinnande, och ändå avslöjar han en grundläggande tvekan om sin egen förträfflighet. Jermo Grundström är till en början lite stel, men snart fattar också han galoppen och det roliga i att leva ut sitt assistentuppdrag fullt ut. Som motvikt har de här två politikerna en kvinnlig motvikt, riksdagskvinnan som motarbetar ”Pernågrafi”, Annica Kellgren. Hennes roll finns med mest som en motvikt till de andra, utlevarna. Runt dessa finns sedan ett helt garde hotellpersonal och familjemedlemmar. Den här farsen har inget specifikt politiskt budskap. Politiken är mest täckmantel för att komma bort från äktenskapets tvångströja.
En viss ideologi går ändå att utläsa av tolkningen. Farsen sprang ursprungligen ur behovet att öppna dörrar och fönster i den borgerliga, kvalmiga sängkammaren. Inledningsraden till ett av musikstyckena som spelas är ”Här på Heikko Gård, är några dörrar gjorda av luft”. Det publiken skrattar åt är inte de andra, utan oss själva. Själva idén att försöka slå in öppna dörrar blir rolig.
Besättningen och fördelningen av rollerna hör till den här uppsättningens stora förtjänster. De bärande rollerna håller, och drar med alla andra i en strömvirvel av lögner, aningar och missförstånd. En finurlig servitör, John Whitesmith, förstår småningom hur allt och alla hänger ihop men ”tiger som muren”.
Tempot följer en jämn och fin kurva, ständigt stigande. Det enda som blir lite onödigt plumpt och som framträder som hastverk är kläderna och perukerna. De förmedlar snarast utklädningsjippo.