Vad innebär det goda livet för vänstern?
●●När det gäller sjuka samhällen är det lättare att ställa diagnos än att ordinera medicin. Den insikten är på inga sätt överraskande, och förr eller senare brukar den drabba alla som försöker tänka sig en verklighet som är annorlunda än den som är. Ändå är det viktigt att samhällsdebatten också kan vara proaktiv, att den inte enbart problematiserar, kritiserar eller ställer diagnos.
Tidskriften Ny Tids sommarnummer om utopier tar avstamp just i denna problematik, närmare bestämt i en HBL-kolumn där Torbjörn Kevin kritiserade vänsterns och Ny Tids brist på konkreta framtidsvisioner. Resultatet är en mycket tilltalande utflykt i utopiernas värld, även om man kan instämma med chefredaktören Janne Wass lätt självkritiska iakttagelse att det mesta har skrivits förut. Och visst är utmaning tuff: att skriva något som är tillräckligt realistiskt och påtagbart för att fungera som strategiskt program – och samtidigt tillräckligt nyskapande och annorlunda för att kunna omfamnas som vision.
●●Men kanske är syftet med frågeställningen ändå inte konkreti i bemärkelsen ”tio målsättningar”. Alltför specifika svar låser in mer än de öppnar upp, och ett visst mått av abstraktion kan de facto vara det som frigör.
I detta avseende fastnar jag speciellt för Otso Harjus välskrivna, intelligenta och provokativa essä om vänsterns oförmåga att erbjuda ett good life: en individualistisk, frihetlig och påtaglig dröm, som är annorlunda än högerns och kapitalismens. Vänstern misslyckas, skriver Harju, med att stå för frihet:
”... man ber människor att ge upp de enda sätten att vara lyckliga som de känner till, utan att erbjuda något annat i gengäld. Man misslyckas för att man inte tar på allvar att det idag är samma maktstrukturer som förstör världen som får människor att vilja leva. Man säger ’sluta vara rik’, ’sluta konsumera dig till en identitet’ ... ’sluta drömma om allt det du lärt dig att drömma om från dagen du fötts’.
Det finns ingen seriös, praktisk vision av vänsterns good life. Att ha roligt, att vara nyskapande, att vara snygg; kapitalismen har monopoliserat dem alla. Tänk dig en perfekt dag, tänk dig sedan hur mycket av denna dags innehåll som blir problematisk när du är vänster: Din södernresa representerar postkolonialt förtryck, flyget du tog förorenar, servitören som hjälper dig med brunchen kommer aldrig att kunna äta den själv, ditt favoritvin är filtrerat med djurrester, kläderna du bär är sydda av barn, sexet du har med din partner är hopplöst normativt, dörrvakten till klubben du dansar på är rasist och musiken representerar våldtäktskultur. Det blir inte väldigt mycket kvar.”
●●Harju är något verkligt väsentligt på spåren när han tillägger att det vänstern har att erbjuda är ett slags rättfärdig indignation och en möjlighet att genom stoiskt lidande göra det som är rätt. Essän fortsätter med ett intressant resonemang om vänsterns potential att uppskatta horisontella olikheter och bekämpa vertikala.
Eventuellt kunde en partistrateg tycka att textens innebörd för det dagspolitiska arbetet förblir diffus, den uttalade avsikten att tala om partipolitik till trots. Men i diagnostiskt hänseende finns här nog epikriser att hämta, till exempel en möjlighet att förstå varför högern varit så framgångsrik i debatten om skatteoch fördelningspolitiken, också bland väljarsegment med helt normala eller till och med låga löner. Högerbudskapet har varit att vänsterns fördelningspolitik missgynnar dem, hotar deras fria, självständiga ”good life” – och det har vänsterns vädjan om solidaritet, oegennyttig stoicism, inte riktigt kunnat matcha.
Det jag undrar, efter en stunds fria associationer kring Harjus essä, är vad som hänt med diskussionen om de generella välfärdssystemen: barnbidrag, gratis högre utbildning, offentligt finansierade skolluncher – allt sådant som tillkommit hela befolkningen oberoende av ekonomisk status. Historisk sett var de här reformerna ändå något som representerade en slags pusselbitar i vänsterns goda liv, men i dag är det ett pussel som inte anses hålla ihop trots att samhället som helhet är betydligt rikare än då det ursprungligen lades. Jag vet, jag vet, vi har en annan, globaliserad värld i dag. Men kanske är vänsterns problem inte bristen på visioner, utan bristen på mod?
Det finns ingen seriös, praktisk vision av vänsterns good life. Att ha roligt, att vara nyskapande, att vara snygg; kapitalismen har monopoliserat dem alla.