En amerikansk Prokofjev i farten
Skivrecension George Antheils nästan bortglömda musik har jämförts med både Sjostakovitj och Prokofjev. Detta betyder dock inte att det skulle röra sig om någon fattigmansversion av någondera, menar Mats Liljeroos efter att ha hört John Storgårds snärtiga
Den amerikanske tonsättaren och pianisten George Antheil (1900– 59) är tveklöst en av det förra århundradets intressantaste figurer i genren – förutom musiker även kritiker, författare och uppfinnare – och att hans musik fortfarande lyser med sin frånvaro på den gängse konsertrepertoaren är ytterligare ett bevis på programpolitikens stelbenthet, såväl hos oss som internationellt.
Antheil gjorde med verk som den futuristiska Ballet Mécanique karriär som avantgardistisk enfant terrible par excellence i 20-talets Paris. Efter en session i Berlin återvände han på 30-talet till USA, där han bland annat gjorde en fin karriär som filmmusiktonsättare i Hollywood. Hans stil hade nu mjuknat betydligt och tonspråket uppvisar såväl neoromantiska som -klassicistiska drag, även om den gamla klangliga och harmoniska skärpan fortfarande stundtals gör sig gällande.
Det har gjorts ett stort nummer av Sjostakovitjinfluenserna hos Antheil och visst är Sjostakovitj, jämte bland annat Honegger, starkt närvarande i fjärde symfonin med undertiteln 1942, skriven under andra världskriget och med sina hotfulla och, i finalen, mer hoppingivande marschrytmer på många sätt en amerikansk parallell till Sjostakovitjs Leningradsymfonin.
Skicklig eklektiker
Om Sjostakovitj agerar gudfader för fyran är den stora förebilden i den optimistiskt lekfulla femman (1947– 48), med titeln Joyous, Prokofjev. Släktskapen med den ryske kollegans femte symfoni är så uppenbar inte minst i första satsen och finalen – scherzot respektive finalen hos Prokofjev – att tillfälligheter är uteslutna, medan andra satsen uppvisar intressanta ekon av bland annat Charles Ives.
Detta betyder dock inte att Antheil skulle vara ett slags fattigmansSjostakovitj eller -Prokofjev. Han är en eklektiker men en rasande skicklig sådan och uppvisar, influenserna till trots, en på många sätt särpräglad stämma. John Storgårds färska Chandosinspelning med BBC Philharmonic – den första i en kommande satsning på Antheils orkestermusik – tar noga till vara samtliga Antheilkarakteristika och med sina grundligt analyserade och emotionellt starka tolkningar går den rakt upp i toppen av den inte alltför omfattande symfoniska Antheildiskografin.
I fyran bygger Storgårds temporärt upp dramaturgiskt nog så imponerande klangmassor, medan femmans läckert transparenta instrumentation realiseras på ett minst sagt njutbart sätt. Som bonus får vi premiärinspelningen av tondikten Over the Plains (1945), där Antheil tycks njuta av att bolla med americana och den jämnårige Aaron Copland mer än en gång tittar fram mellan notraderna.