Återanvända labyrinter
Redan som 31-åring var Eero Koivistoinens egen röst långt utvecklad. Nu finns inspelningarna från 70-talet åter tillgängliga i nyutgåvor med alternativa tagningar.
Efter den elektriska skivan The Front Is Breaking 1976 återvände saxofonisten Eero Koivistoinen till en akustisk kvartett med Vladimir Shafranov (piano), Pekka Sarmanto (kontrabas) och Reino Laine (trummor).
Skivan Labyrinth fyller nu 40 år och återutges av bolaget Svart som dubbelskiva. Förutom originalalbumet med åtta spår ingår en skiva med alternativa tagningar och ett överblivet stycke i två versioner.
Love Records och Siboney gav ut skivan på nytt som cd 2002, men nu kommer den som både vinyl och cd.
Det är fråga om en ypperlig skiva med fina kompositioner och musikerprestationer som enkelt stått emot tidens tand. Koivistoinen är som 31-åring direkt igenkännlig. Den egna rösten var redan då långt utvecklad, även om finslipning givetvis skett under årtiondena. Den sällan hörda sopraninosaxofonen kvittrar piggt i Arabeski och i den andra delen av sviten Labyrinth.
Den nya upplagan är mastrad på nytt av Pauli Saastamoinen, som stod för arbetet även 2002. Ljudmässigt är det inte fråga om några större skillnader, bägge versioner har utmärkt ljud.
De olika tagningarna på de två skivorna skiljer sig betydligt mera. I regel verkar de alternativa tagningarna (av vilka många är första tagningar) vara spontanare och häftigare, medan de som valdes för skivan 1977 i högre grad är balanserade och genomtänkta. Vissa soloprestationer i de alternativa versionerna överträffar därför förståeligt originalalbumets tagningar.
Det är fråga om en ypperlig skiva med fina kompositioner och musikerprestationer som enkelt stått emot tidens tand.