Den finska litteraturens förädlare
Han skrev det första finska skådespelet Kullervo och den första finska romanen Sju bröder. Aleksis Kivi var den som skapade litteratur av finska språket. Han var också Finlands första yrkesförfattare som försökte leva på sitt skrivande, med dålig framgång
"Om Mikael Agricola skapade det finska skriftspråket som Elias Lönnrot moderniserade så förädlade Aleksis Kivi det till litteratur." Så skriver Staffan Bruun i dagens del av "Så formades Finland" där det är dags för Finlands nationalförfattare Aleksis Kivi att träda fram.
Om den finlandssvenska Runebergsforskningen fortsätter att gå på högvarv fortfarande 150 år efter nationalskaldens död så är man inte sämre på finskt håll. Nya avslöjanden om Aleksis Kivis svåra liv och tragiska öde duggar tätt.
Och visst är Aleksis Kivi värd all uppmärksamhet också så här långt senare. Om Mikael Agricola skapade det finska skriftspråket som Elias Lönnrot moderniserade så förädlade Aleksis Kivi det till litteratur.
Kivis pjäser som Finlands teatrar tog till sig på 1860-talet fortsätter att än i dag vara de mest spelade på proffs- och amatörscener. Den första romanen Sju bröder som utkom 1870 var ett mästerverk, ett bidrag till världslitteraturen som banade väg för kommande generationers finska författare. De hade i Sju bröder fått en stabil grund att bygga vidare på.
Aleksis Kivi (Alexis Stenvall) föddes 1834 som fjärde son i skräddarstugan i Palojoki by i Nurmijärvi. Enligt den officiella historieskrivningen var den blivande författarens far skräddaren Erik Stenvall och farfar sjömannen Antti Stenvall.
Men historikern Jaakko Puokka skriver 1979 i sin bok om Aleksis Kivi att godsherren Carl Henrik Adlercreutz på Råskogs (Raala) gård var författarens riktige biologiske farfar. Därmed skulle Kivis far, den periodsupande sockenskräddaren Erik Stenvall, ha varit grevens oäkta son.
Skräddarstugan som var påfallande stor skulle ha varit en bröllopsgåva av den biologiska fadern och Aleksis Kivis ”herrehat” skulle, enligt Puokka, förklaras av bitterhet mot den biologiske farfadern och adelsmannen som förnekade sin släkt.
Puokka skriver att detta var orsaken till att unge Stenvall redan i skolan framstod som en fullblodsfennoman som ville ta avstånd från sitt blå blod och den svensktalande överklassen. När godsherrens ättling Thomas Adlercreutz hävdade att finska skolor är en utopi fick han stryk av sin förmodade släkting. Unge Alexis gick så het att han måste låsas in i svinstian för att lugna sig.
Men greve Adlercreutz försummade inte helt sina släktingar i skräddarstugan. När Alexis två äldre bröder samtidigt gifte sig arrangerade han bröllopsfesten uppe i herrgården. Något som, enligt Puokka, också bekräftar släktbandet.
Brist på pengar
Som tolvåring lämnade Alexis hemmet för att gå i skola i Helsingfors. Först gällde det att lära sig svenska som han snabbt behärskade fullständigt, också i skrift. Men brist på pengar drog ut på studierna.
Under tiden som inneboende hos fängelsevakten Winblad skrev Alexis sitt första rövarspel som sattes upp i fängelset. När han flyttade till skräddarmästaren Palmqvist fortsatte han skriva pjäser. De spelades hos Palmqvists, men också hemma i Nurmijärvi på Råskogs gård.
Tiden hos Palmqvist var omtumlande. Den blivande författaren blev olyckligt kär och hittade i biblioteket många av världslitteraturens klassiker som han slukade. Cervantes Don Quijote blev hans förebild.
Pjäserna gav Alexis blodad tand. Efter studentexamen 1857 övergav han planerna på studier för att bli präst, han skulle bli poet som idolen Runeberg och skrev in sig på universitetets historisk-filologiska fakultet.
Nu hade en del av pjäserna vandrat från hand till hand och nått inflytelserika kretsar i Helsingfors. Ledande fennomaner som G.Z. Forsman (Yrjö-Koskinen), J.V. Snellman och Fredrik Cygneus tog den lovande författaren under sitt beskydd.
Studierna framskred inte, men nya vänner i studentlivet understödde och uppmuntrade den några år äldre kollegan som bara ville skriva. Genombrottet kom i en pjästävling arrangerad av Finska litteratursällskapet 1860. Stenvall, som nu använde konstnärsnamnet Aleksis Kivi, segrade med Kullervo och fick en större prissumma.
Med hjälp av pengarna och me-
cenater inledde nu Kivi sin författarbana som skulle vara i drygt tio år. I snabb takt utkom nya pjäser parallellt med att han planerade sin stora roman.
1865 gjorde Kivi sensation med pjäsen Sockenskomakarna som vann ett stort statligt pris framför näsan på Runebergs Kungarna på Salamis, J.J. Wecksells Daniel Hjort och August Ahlqvists (Oksanen) Gnistor.
Med pengarna i fickan flyttar Kivi in i soldattorpet Fanjunkars i Sjundeå där den femton år äldre Charlotta Lönnqvist ger författaren möjligheten att skriva på heltid. Hon sköter markservicen och står för en allt större del av kostnaderna.
Varför? Hade de ett förhållande? Knappast, säger forskarna.
En sannolikare förklaring är att Fanjunkars ligger på Sjundeå gårds marker och gården ägs av samma Adlercreutz som har Råskog i Nurmijärvi. Blod är kanske tjockare än vatten.
Mördande kritik
Aleksis Kivi är nu en etablerad författare. Men en mörk skugga faller över hans skrivande i form av professorn i finska språk August Ahlqvist (Oksanen). Denna Ahlqvist missar inte en chans att i sina recensioner mosa sönder allt Aleksis Kivi skriver. Det börjar med Kullervo 1860, fortsätter med Sockenskomakarna 1865 och övriga pjäser fram till att Ahlqvist 1870 fullständigt krossar Sju bröder.
Kivi skriver folkligt, roligt och skildrar det vanliga folket med alla dess avarter. Kivis bröder lever i frihet i naturen och gör allt för att få leva oberoende av påbud uppifrån. Boken handlar om hur finnen klättrade ner från trädet och anpassades till samhället. För professor Ahlqvist är detta bara nonsens, farligt nonsens. Enligt honom ska den finska litteraturen föra vidare traditionerna från Lönnrot och Runeberg, finnen ska nöja sig med sin lott och ödmjukt respektera överheten. Författare ska prisa naturen och inte skildra folkliga förlustelser.
1869 är Charlotta Lönnqvists pengar slut, hon kan inte längre försörja Alexis Kivi som flyttar in hos en bror. Men Lönnqvist har redan hunnit göra litteraturen en stor tjänst då hon i fem år garanterade den blivande nationalförfattaren arbetsro.
1870 för Aleksis Kivi Sju bröder till Finska litteratursällskapet. Där beslutar man efter många månaders tvekan att ge ut boken ”trots alla dess brister”. August Ahlqvists recension i Finlands Allmänna Tidning är mördande.
”Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska litteraturen. Särskilt innebär det en arg skymf mot vår finska allmoge genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorda efter naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan och har aldrig varit sådan, denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat slag än nybyggarne i Impivaara.”
Till en början beaktar Finska litteratursällskapet inte kritiken utan trycker upp en ny upplaga. Men då Ahlqvist fortsätter att förgöra verket dras böckerna in. Först 1873, då Kivi redan är död, startar boken sitt segertåg.
Drabbad av tyfus och deliriumanfall hamnar Kivi på Lappvikens sjukhus. Han har största delen av sitt liv varit undernärd och bott i kalla och fuktiga rum. Han är sjuk, men inte sinnessjuk, hävdar moderna läkare som i dag analyserat fallet.
Den officiella historieskrivningen går ut på att Ahlqvist samtidigt som han tillintetgjorde Sju bröder också tillintetgjorde Kivi och vållade honom mentala problem som förde honom i en för tidig grav. Diagnosen 1871 var ”melankoli på grund av kränkt författarheder”. Eftervärlden ansåg länge att Kivi led av schizofreni.
Läkare av i dag som läst författarens brev till vänner från sjukdomstiden hittar inga tecken på mentala problem. I tre brev hänvisar Kivi till Ahlqvist och ingenstans andas han bitterhet eller uppfattar Ahlqvist som ett hot. Tvärtom skriver Kivi överlägset att man ”allmänt skrattar åt Ahlqvist”.
Det som gör Kivi ledsen är bristen på vänner som stiger upp och försvarar honom. Men för övrigt är breven positiva och visar att han lever i verkligheten med bägge fötterna på jorden. Ändå dog han inackorderad hos en bror bara ett år efter att ha tagits in på sjukhus. Kiviforskaren Esko Rahikainen har en förklaring:
”Om det var någonting som förintade Kivis hälsa så var det Lappvikens läkares hänsynslösa vårdmetoder.”