Takk for alt, Skam!
■ Jag ska inte låtsas att jag var med från början, en av dem som maniskt uppdaterade NRK:s sidor i sin ensamhet. Nej, jag var sen med att fatta att jag behövde Skam i mitt liv. Två säsonger fanns redan när jag började titta – för en norsk tonårsserie, hur häftigt kan det vara liksom? Svar: extremt häftigt.
Men nu är det över. Efter fyra säsonger har vi tagit farväl av Eva, Noora, Isak, Sana och de andra. Det blir inte fler säsonger, även om internet kryllar av sörjande konspirationsteoretiker som letar tecken och hål i skaparen Julie Andems utsagor.
Tack och lov fick vi i alla fall lämna dem på en plats som värmer. Alla samlade till Eid-fest hos Sana; muslimer, icke-troende, bögar, pepsi maxare, føkkboys, älskare, vänner, familj. Vi fick lämna dem med hopp, med samhörighet.
Men slutet gjorde det också svårare att acceptera att ungdomarna på Hartvig Nissen i Oslo inte ska vara en del av ens vardag längre. I det sista avsnittet frångick nämligen Skam sin vanliga modell och valde att flytta fokus till sex av de karaktärer som aldrig fick en egen säsong. Alla fick varsin dag, det vill säga varsitt klipp med tillhörande chattar. Ett sätt att knyta ihop trådar, fint att kunna göra när något tar slut, men också en hjärtskärande påminnelse om alla de berättelser som aldrig hann få så mycket utrymme som de förtjänade. Jag tänker här särskilt på karaktärerna Vilde och Chris, men av helt olika orsaker.
Vilde är en karaktär som har tillåtits vara komplex. Vi har förstått att hon har ett familjeförhållande som inte är helt lätt, med en deprimerad eller kanske alkoholiserad mamma. Vi vet också att Vilde lider av ätstörningar och att det ansträngda leendet hon envisas med att gå runt med är en fasad för så mycket. Vi vet att det finns en berättelse där, vi har bara inte fått ta del av den ur hennes perspektiv. Att så få en inblick, fem minuter av att vara Vilde, befäster sorgen i att inte få en hel säsong.
Med Chris är det annorlunda. Hon har aldrig fått ha mycket av en personlighet bortom den roliga tjocka kompisen. Chris är den som viftar bort jobbiga konversationer, skämtar om sex och ständigt äter en yoghurt. Vem är hon? Hennes klipp visar att hon är någon som oroar sig över att vara en tillräckligt bra vän, som är konflikträdd men ser vännerna som det viktigaste i livet. Men ett klipp räcker inte för att kompensera fyra säsonger av missade möjligheter. Hur har hon det hemma? Vad drömmer hon om? Hur blev hon och Vilde vänner? Vad hände egentligen mellan henne och Kasper? Allt detta vill jag veta, inte minst för att Ina Svenningdal är en så bra skådespelare, också bortom det komiska. Det ser vi när Chris äntligen vågar prata allvar med Vilde.
Det har ibland varit svårt att acceptera att Skam inte är perfekt, att serien inte handskas briljant med allt den tar sig an – Chris, Nooras relation till William efter att Thomas Hayes lämnade serien, det ojämna berättandet i Sanas säsong – men herregud så mycket den har gjort rätt! Och alltigenom med ett budskap om kärlek, vänskap, vänlighet och värme. Som Jonas säger i talet till Sana: Hat sprider sig, men det gör tack och lov kärlek också.