Recital utan röd tråd
Konsertrecension Konsertprogrammet liknade alltför mycket ett tävlingsprogram när Sibeliusvinnaren Christel Lee återbesökte Helsingfors.
●●Christel Lees soloviolinrecital på Helsinki Chamber Music Festival. Bartók, Bach, reger, ysaÿe, Milstein. Balders sal 4.7. ■ När Sibelius-violintävlingen avgjordes i december 2015 var det inte den mest extravaganta eller explosiva eller våghalsigaste eller yngsta tävlande som kammade hem segern. Nej då, 25-åriga kanadensiskan Christel Lee gav snarast ett beskedligt intryck på ytan, även om hon därunder kändes nog så uttrycksfull. Hon övertygade domarna med sin jämt höga nivå tävlingen igenom.
När Lee återvände till Helsingfors knappt två år senare för att ge en egen recital på nystartade Helsinki Chamber Music Festival, väckte det åtminstone spontant min nyfikenhet: Har hon, eller mitt intryck av henne, förändrats på 19 månader?
Inte egentligen. Alltjämt är min uppfattning att Christel Lee spelar på hög nivå, med vårdad tonbildning och i det närmaste klockren intonation. Instrumentet resonerar läckert i Balders sal och låter ungefär så bra som en violin med metallsträngar gör.
Dock retar jag mig på konsertprogrammet, som inte verkade ha någon tanke bakom sig och knappt borde ha kallats ett recitalprogram. Med inledande satsen ur Bartóks soloviolinsonat – som hon också spelade i tävlingen – åtföljd av chaconnen ur Bachs dmollpartita och några cirkusnummer på slutet (Nathan Milsteins Paganiniana, paganiniskare än Paganinis egna kapriser), liknade helheten mera en uppvisning av tekniska färdigheter än ett konstnärligt övervägt ställningstagande eller en kommunikativ akt. Det var som om man på nytt åhörde ett tävlingsprogram med axplock härifrån och därifrån.
Största behållning hade undertecknad av Max Regers soloviolinsonat i D-dur, den med den rätt lekfulla avslutningen i Vivacissimosatsen, samt givetvis Eugène Ysaÿes femte soloviolinsonat, dedikerad till Mathieu Crickboom. Att iaktta Ysaÿes uppfinningsrikedom är alltid lika roligt. Det är dessutom lätt att föreställa sig hur dissonanserna i första satsen i det närmaste är ämnade att pröva violinistkollegan Crickbooms tålamod. Den senare satsens rustika dans har en folkmusikalisk sväng som lätt smittar av sig.
Kammarmusikfestivalen är ett roligt och välkommet initiativ i det magra musikutbudet i Sommar-Helsingfors. I programbladet saknades dock helt alla verkpresentationer vilket kompenserades av konstnärliga ledaren Kreeta-Julia Heikkiläs fritt formulerade introduktion. Bristen på verkkommentarer får ses som en barnsjukdom som förhoppningsvis är åtgärdad när festivalen ordnas nästa gång.