En roadtrip genom Europa
Filmrecension Olivträdet står och faller med sin huvudkaraktär, trovärdigt spelad av Anna Castillo.
En karismatisk Anna Castillo imponerar i Iciar Bollains Olivträdet. Hon gör huvudrollen som Anna, på jakt efter sin farfars älskade olivträd.
I en industriell hönsgård plockar en ung kvinna med ansiktsmask bort kadavren. Känslan är lika avtrubbad som i den utmärkta svenska filmen Äta, sova, dö, och det ska visa sig att hjältinnan är besläktad.
Djurhanteringen står i bjärt kontrast till den solmättade spanska olivgården där en gammal patriark ömt har vårdat bland annat ett tvåtusen år gammalt olivträd. ”Trädet tillhör inte oss, det är mitt liv, det är historien”, säger farfadern (Javier Gutiérrez, med fårat ansikte och en hjärtskärande värdighet). Men de vuxna sönerna tycker att det bara är ett träd och säljer det till ett tyskt företag som gräver upp det med rötterna och placerar det i sin lobby.
Så patriarken slutar prata och sönerna vill placera honom på ålderdomshem som dement. Den enda som förstår varför han är bedrövad är flickan från hönsgården, barnbarnet Alma (en karismatisk Anna Castillo). Hon lovar farfadern att hämta tillbaka trädet, kosta vad det kosta vill.
Starkt patos
Olivträdet (El Olivo) är skriven av brittiske Paul Laverty som är Ken Loachs ständige manusförfattare sedan 1998, senast för fjolårets Cannes-vinnare Jag, Daniel Blake. Laverty och Loach har på tumanhand utgjort brittisk films outtröttliga sociala samvete med en klar politisk vänsteragenda. Deras första filmer kunde vara moraliskt svart-vita, revolutionsromantiska och nertyngda av symbolik, men de senare är allt mer effektiva tack vare vardagliga detaljer, empatiska personporträtt och humor – medan kapitalismens brutalisering gjort dem mer angelägna.
Även tillsammans med den spanska regissören Iciar Bollain är Lavertys avtryck distinkt och patoset starkt. Olivträdet är förstås en symbol men får också vara träd. I synnerhet då Alma ger sig av på en roadtrip genom Europa med två män i en lastbil för att hämta hem trädet får filmen en nästan dokumentär prägel: samma anonyma kaféer, motorvägar och övergivna betongskelett överallt.
Senast här blir det uppenbart att filmens ärende är något så osexigt som EU och hur det i dag är splittrat mellan Nord och Syd. Den berättar om hur lånen som de tyska och franska bankerna gav Sydeuropa pumpade upp bostadsbubblor och lämnade halvbyggda hus och pooler efter sig. Alla män i filmen jobbar 18-timmarsdagar för att betala sina skulder – för en kort tid var de rika på lånepengar med företag som blomstrade – men nu har räntorna skjutit i höjden, pengarna är slut och jobben likaså. ”Hela landet ljuger för sig själv”, säger en av sönerna bittert och tillägger: ”Bara namnet får mig att krympa – Tyskland.”
Alma i centrum
Filmen handlar om hur en generation sålde ut traditionerna, jorden, allt vad farfar och hans hårda men meningsfulla arbete i olivlunden hade skapat – men också om varför de gjorde det, vilka lögnaktiga drömmar om global gladkonsumtion och ett lätt liv som såldes till dem. I stället för sådant manuellt arbete som