Livsbejakande i skuggan av döden
Ett välbalanserat och gripande franskt drama som låter bli de sentimentala övertrampen. DRAMA
●●Så länge hjärtat kan slå
Regi: Katell Quillévéré. Manus: Quillévéré, Gilles Taurand. Foto: Tom Harari. I rollerna: Tahar Rahim, Emmanuelle Seigner, Anne Dorval, Bouli Lanners.
■ Inom ramen för den franska filmtraditionen är det här med hjärtat i regel en fråga om kärlekens himmelska helvete, l’amour fou. Så inte i Katell Quillévérés Så länge hjärtat kan slå (Réparer les vivants), ett drama där livet och döden möts halvvägs.
I den lyriska, hyperenergiska öppningssekvensen möter vi 17-årige vildbasaren Simon (Gabin Verdet) som tillsammans med sina kompisar sätter kurs mot den franska Atlantkusten, på jakt efter de stora vågorna.
Här var det lust och fägring stor, surfing som mest och bäst, men så på hemvägen är (bil)olyckan framme. För Simon är det intensivavdelningen nästa, dessvärre kan läkarkåren inte annat än konstatera faktum: att den unge mannen är riktigt illa däran, praktiskt taget hjärndöd.
För föräldrarna (Emmanuelle Seigner och Kool Shen) återstår bara att bita i det sura äpplet, att efter den inledande chocken ta ställning till huruvida man går med på en organdonation. Vilket för oss till Claire (Anne Dorval), en medelålders kvinna som utan ett nytt hjärta inte har långt kvar.
Känsligt och genuint
Så länge hjärtat kan slå är ett kompetent drama om än inte ett lätt sådant. Bara att ta del av mammans och pappans sorgearbete är hjärtskärande. Poängen är att där man i eventuell amerikansk upplaga skulle ha bjudit in stora stråkorkestern låter Katell Quillévéré bli de sentimentala övertrampen.
Det är känsligt och genuint men ingalunda smörigt och till saken hör att också sjukhuspersonalen – med Tahar Rahims unga medicinare i spetsen – får rikligt med utrymme. Alla här har en roll att spela, så även unge Simon som i de skickligt insprängda tillbakablickarna ångar av livsglädje.
Ytterligare djup får historien i och med introduktionen av Claire, själv mor till två ynglingar som på förekommen anledning är utom sig av oro.
Allt det där är bra och gripande, nyktert skildrat och välbalanserat. Men frågan är om inte filmen hade klarat sig utan de i sig fascinerande, kirurgiska ingreppen som gör att åtminstone undertecknad föredrog att blunda långa stunder.
Å andra sidan: som hyllning till ett liv i skuggan av döden har filmen visst sina förtjänster. Och som vanligt när det gäller fransk film finns det inget att anmärka på när det gäller skådespelararbetet.
Ett speciellt stort intryck gör Emmanuelle Seigner (Frantic, Bitter Moon, La Vie en Rose), den tappert sörjande modern, tätt följd av Tahar Rahim som ingjuter en hel del medmänsklighet i den annars något teknokratiska läkarkåren.