Nordirland tar sig ton
Resa Lättillgängligt och fredligt, gemytligt och välkomnande. Nordirland tar ton med levande och livgivande musik, vild natur, prisbelönt arkitektur och en dramatisk historia fylld av spännande sägner.
– På operahuset i Belfast gjorde en ung Luciano Pavarotti ett av sina allra första internationella framträdanden, det var 1963.
Guiden Michael Cooper från Derry hittar överallt i Belfasts livliga stadskärna och pekar ivrigt åt alla håll samtidigt. Musikreferenserna duggar tätt. – Där är puben där Led Zeppelin sjöng Stairway to heaven för allra första gången, 1971. Känner du till Van Morrison? Han är från Belfast!
Irländarna har musiken i blodet och är märkbart stolta över sitt musikaliska arv som spänner över många generationer och flera olika musikgenrer. Folkmusiken klingar ständigt på gator och torg. På många pubar och restauranger, klubbar och utomhusscener jammas det mer eller mindre dygnet runt.
Vägen till irländarnas hjärtan går genom musiken, något de mer än gärna delar med sig av. Ett nytt sätt att få besökare med på noterna är det så kallade Belfast Traditional Music Trail. Två irländska musiker visar vägen till några av Belfasts äldsta pubar där det förutom genuin irländsk folkmusik också bjuds på berättelser om olika instrument, anrika traditioner och spännande historier bakom denna viktiga del av den irländska folksjälen.
Toppmodernt Titanicmuseum
Stämningen är smått andäktig inne på världens största Titanicmuseum, beläget på precis den plats i Belfasts hamn där Titanic byggdes i början av 1900-talet av världens just då största skeppsbyggare Harland & Wolf. Belfast har sedan 1700-talet varit en viktig hamnstad och skeppsbyggarindustrin var länge stadens viktigaste livsnerv.
Fartyget som på sin tid var världens största var nära 270 meter långt, nästan 50 meter högt och hade en vikt på närmare 50 000 ton. Drygt 1 500 passagerare dog då Titanic på sin jungfrufärd över Atlanten kolliderade med ett isberg. Detta hände i april 1912, men Titanic och dess ödesdigra historia berör och fascinerar fortfarande en hel värld.
Det toppmoderna museet invigdes lagom till hundraårsminnet av Titanics förlisning. Själva byggnaden har inspirerats av fartygets form och invändigt kan besökaren frossa i interaktiva utställningar, göra en åktur genom en återskapad gammaldags varvsmiljö och slå sig ner i en biosalong med filmer som berättar om hur vraket hittades 1985.
Människor från när och fjärran strömmar till och museet har betytt mycket för Belfasts nya identitet som färgstark och fredlig storstad. Det blodiga inbördeskriget, i folkmun kallat The Troubles, varade från 1969 till 1998 och har präglat omvärldens bild av Belfast och Nordirland betydligt längre än så. Fortfarande går åsikterna isär kring huruvida Nordirland bör förenas med republiken Irland eller fortsätta att tillhöra Storbritannien, men att ickevåldet är viktigast av allt tycks samtliga meningsmotståndare vara överens om.
Game Of Thrones
Nordirland beskrivs omväxlande som ett land, en provins eller en region i Storbritannien. Dess nedtecknade historia börjar någon gång på medeltiden och den som gillar uråldriga borgar, spännande sägner och därtill en dramatisk kust behöver inte leta länge. Att ett stort antal utomhusscener i Game of Thrones filmades på Nordirland förefaller alldeles självklart.
På nordkusten ligger den berömda Giant’s causeway, vars märkliga klippformationer förekommer flitigt i flera filmer och tv-serier. Här har man en vid utsikt över havet medan man klättrar omkring på tusentals basaltpelare som skapades av stelnad lava för miljontals år sedan.
Sedan några år har de märkliga klippformationerna fått sitt eget visitor’s centre intill en gigantisk parkeringsplats. Å ena sidan förtar det något av den naturliga vildmarksupplevelsen, men å andra sidan levandegörs olika legender om hur den irländske jätten Finn Mc Cool en gång i tiden skapade Giant’s causeway.
Finn var enligt sägnen arg på den skotske jätten Benandonner som hånade Finns sätt att slåss. De båda jättarna började kasta stenar med meddelanden till varandra, fram och tillbaka mellan Nordirland och Skottland. Finn utmanade Benandonner som svarade att han inte kunde simma och därför inte kunde anta någon utmaning. Finn tänkte inte låta honom komma undan så lätt och ställde upp pelarlika stenar som bildade en bro (causeway). Sagan slutar med att Benandonner tar sig över till Finn som jagar iväg honom medan han kastar stora jordklumpar efter honom. En av jordklumparna sägs ha skapat ön Isle of Man, vilket förstås är en alldeles egen historia.
Aldrig mera våld
Historia, nutid och framtid är tätt och påtagligt sammanvävda i Nordirlands näst största stad Londonderry (eller bara Derry). Tiden är förbi då Derry i bästa fall förknippades med våldsamma demonstrationer. I dag samsas kreativa konstverkstäder och levande musik i alla tänkbara former med historiska kvarter, en välbevarad stadsmur från 1613 och en modern ”Peace Bridge” över floden Foyle.
Derry är lagom stort att utforskas till fots. En tidig morgonpromenad uppe på den fina gamla stadsmuren ger en bra överblick och dessutom, tack vare välplacerade informationstavlor, intressanta fakta om olika historiska byggnader.
Lilla Museum of free Derry är inrymt i nybyggda lokaler, i en del av Derry som i början av 1970-talet gjort sig ”fritt” från brittiskt styre. Flera politiska incidenter och sammandrabbningar ägde rum just här, bland annat massakern ”Bloody Sunday” 1972 då 14 civila demonstranter dödades och ytterligare 12 skottskadades.
– Vi finns här för att utbilda, inte för att väcka bitterhet, säger John Kelly som jobbar på museet och själv deltog i demonstrationen som urartade till ”Bloody Sunday”. Hans bror var en av dem som dödades.
– Hela syftet med den här permanenta utställningen är att se till att något liknande aldrig händer igen.
nyfiken omtanke
Nordirlands fortfarande något ömtåliga identitet byggs nu av en försiktigt stark framtidstro. Nyvunna vännen Lucia ler åt sitt eget frågande om min person och kring hur jag uppfattar maten, musiken, kulturen, naturen, tja, kort sagt Nordirland som helhet.
– Ibland kanske vi irländare i norr nästan framstår som framfusigt nyfikna på gästande besökare, säger hon ursäktande och klappar mig moderligt på axeln. Du vet, under väldigt lång tid skulle ingen ha drömt om att frivilligt resa till Nordirland. Det är nya tider nu, men vi blir fortfarande uppspelta lite till mans över att få hit gäster utifrån. Du tar väl inte illa upp över att vi är så påflugna?
Hon behöver inte oroa sig. Varmt välkomnande och genuin omtanke är ett av denna allra finaste minnen man som besökare får med sig hem.
Nordirlands fortfarande något ömtåliga identitet byggs nu av en försiktigt stark framtidstro.