Utan makt för Nordiska rådet förblir samarbetet en floskel
”Sånt skit, jag skulle inte kunna bry mig mindre.” Ungefär så lär den dåvarande nordiska samarbetsoch Europaministern Alexander Stubb (Saml) ha muttrat i kulisserna i samband med Nordiska rådets möte i Köpenhamn 2011.
Stubb satte med sitt kontroversiella muttrande fingret på en öm punkt när det gäller det nordiska samarbetet. Lite elakt kallas Nordiska rådet en kaffeklubb där man varmt talar för det nordiska samarbetet, men glömmer bort det i samma stund som man landat i den egna inrikespolitiska verkligheten. Mot den bakgrunden är den frustration som Stubb gav uttryck för förståelig. För det finns en enorm och delvis outnyttjad potential i det nordiska samarbetet.
De nordiska länderna valde lite olika anknytning till Europa och EU och det gjorde att det nordiska samarbetet kom i andra hand. Men nu har pendeln slagit tillbaka och det nordiska har fått en större roll igen. Storbritannien lämnar EU med smällande dörrar. Konsekvensen är troligen att de nordiska länderna kommer att få svårare att få gehör för sina intressen i unionen. Och vilka konsekvenser brexit får för hela EU:s framtid kan ingen sia om i dag.
Oberoende av utvecklingen inom EU borde man i Norden nu inse att ett fördjupat nordiskt samarbete skulle vara av största vikt. Ett tätt nordiskt samarbete behövs om EU går mot en disintegration, men det behövs minst lika mycket om integrationen fördjupas.
Den svenska historikern Gunnar Wetterberg har flaggat för en nordisk förbundsstat, med gemensam valuta, arbetsmarknad, utrikes- och säkerhetspolitik och invandringspolitik. Norden skulle med sina cirka 26 miljoner invånare vara en ekonomisk stormakt inte bara på den europeiska spelplanen utan också globalt sett.
En nordisk förbundsstat ter sig på kort sikt som en orealistisk lösning speciellt då varken Island och Norge är medlemmar av EU, men en tätare integration i Norden i form av ett ”nordiskt medborgarskap” av något slag är helt möjlig att uppnå inom en överskådlig framtid. Det visar lagstiftningsrådet Sten Palmgren i en rapport för tankesmedjan Agenda.
Ett tätt nordiskt samarbete behövs om EU går mot en disintegration, men det behövs minst lika mycket om integrationen fördjupas.
Ett första steg kunde vara att ge Nordiska rådet beslutanderätt i vissa frågor, det vill säga en viss överstatlighet som skulle binda medlemsländerna. Det kunde handla om arbets- och socialrättsliga frågor. Nordiska rådet kunde också exempelvis bestämma hur EU-direktiv genomförs i de nordiska länderna, och att de genomförs på samma sätt i alla länder.
Den springande punkten när det gäller det nordiska samarbetet är att Nordiska rådet saknar reell makt och därmed förblir det nordiska samarbetet en floskel i festtalen. Ett organ med maktbefogenheter skulle med säkerhet höja beslutsfattarnas intresse för att verkligen driva den nordiska integrationen. Och säkerligen skulle det vara annat ljud i skällan i kulisserna på Nordiska rådets möten också.
Jag vågar påstå att Alexander Stubb i det sammanhanget lätt skulle utbrista: ”Det här är ju roligt.”