Tjajkovskij med inlevelse

Konsertrecension ●●KLASSISKT Denis Matsujev, piano. Beethoven, Tjajkovskij. Musikhuset 10.7. Den ryska pianisten Denis Matsujev stannade i Helsingfors under sin sommarturné och spelade en solorecital i Musikhuset.

Förhandsreklamen sparade inte på krutet. Fraser om Matsujevs “nära på övermänskliga snabbhet och styrka” får mig att tänka på 1800-tals virtuosdyrkan med mystiska rykten om hur musikerna skakat hand med självaste djävulen. Slutligen handlar föreställningarna främst om bra business.

Trots uppblåst marknadsföring fanns mycket att njuta av i Matsujevs pianospel.

Måndagskvällens program var tydligt konservativt – med välkända verk av Beethoven och Tjajkovskij – och låg i linje med Matsujevs rykte som “en pianist i den finaste ryska traditionen”. I och för sig var det ett stilfullt och enhetligt program med betoning på dyster, högstämd och känslosam musik.

Trots uppblåst marknadsföring fanns mycket att njuta av i Matsujevs pianospel. Särskilt tilltalande var hans förmåga att skapa ett dramatiskt sug i musiken genom skir teknisk färdighet. Virvlande toner och extravagant hamrande i det låga registret imiterade svallande känslor med trovärdighet. Det romantiska spelsättet passade utmärkt till Tjajkovskijs pianosonat i G-dur, Op. 37 och Dumka op. 59.

I allmänhet placerade Matsujev sina höjdpunkter där det fanns mest noter och hög volym. Visserligen var de virtuosa klimaxarna imponerande men musicerandet kändes förutsägbart i längden. Matsujev stannade sällan upp för vackra melodier, harmonier eller lugn musik. Emellanåt kändes det som att snabbhet var ett ändamål eller att Matsujev var rädd för att tråka ut publiken – att ifall musiken var för enkel, lätt spelad skulle biljettköparen bli besviken.

Särskilt i första satsen av Beethovens pianosonat i d-moll Op. 31 (Stormen) saknade jag frusna toner, dämpade känslor och statisk kuslighet. Därmed inte sagt att Matsujev är en dålig tolkare av Beethoven – tredje satsens energi imponerade stort. Likaså hade Ass-dursonaten Op. 110 utmärkta stunder som den mödolöst spelade grandiosa fugan i tredje satsen.

Matsujev spelade fyra stycken som encore: Schumanns Träumerei, Sibelius etyd i a-moll från Op. 76, Rachmaninovs prelud i giss-moll från Op. 32 och till sist ett svängigt virtuosnummer med rytmiska riff (förmodligen en improvisation).