Välfärden fungerar när den gäller alla, inte bara de mest nödställda
Bo Holmberg riktar sin kritik mot basinkomstidén för att den inte automatiskt skulle förbättra situationen för ”de fattigaste och nödställda”. (HBL 10.7) Så långt kan jag hålla med honom. Basinkomst är inte räddningen för de allra sämst ställda. För dem måste det alltid finnas andra lösningar.
Basinkomsten har som mål att öka tryggheten och valmöjligheterna för dem som har låga eller oregelbundna inkomster. De kanske inte är så fattiga eller nödställda som det krävs för att de ska ha rätt till utkomststöd eller andra socialbidrag. Trots det skulle en säker – om än låg – basinkomst vara ytterst betydelsefull i alla fall. Det gäller till exempel miniföretagare, studerande, frilansar och nollavtalsarbetande.
Basinkomsten kan konstrueras på många olika sätt. Det finns förslag som inte skulle utjämna inkomstfördelningen och förslag som i hög grad skulle minska inkomstskillnaderna. Från högerhåll vill man ofta kombinera basinkomsten med en minskad offentlig sektor och högre avgifter för utbildning och vård. Från vänsterhåll vill man behålla de obligatoriska socialförsäkringarna och den offentliga servicen.
Man kan konstruera basinkomsten som en negativ inkomstskatt som varierar med personernas månatliga inkomster. Eller som en överföring till alla, som efter en viss inkomstnivå äts upp av inkomstskatten och därför inte längre märks av mottagaren. Finansieringsförslagen är legio: gröna skatter, robotskatter, höjda konsumtionsskatter, arvs och förmögenhetsskatter, helikopterpengar och så vidare, men de mer realis tiska förslagen bygger på en samordning av de sociala förmånerna och inkomstbeskattningen.
Enligt Holmberg skulle en basinkomst bli för dyr och att den därför saknar realism. Han skriver att det ”däremot skulle finnas alla möjligheter att genomdriva en human vård och omsorg”. Men, skriver han, inget riksdagsparti har velat förverkliga det som han föreslagit. Varför är hans förslag i så fall mer realistiska än de basinkomstförslag som några riksdagspartier faktiskt har ställt sig bakom?
Svaret finns i den nordiska modellens grundtanke: universalism. Välfärden fungerar när den gäller alla – inte bara de fattigaste och mest nödställda. Vi skattebetalare är så funtade att vi gärna ställer upp om också vi berörs av satsningarna. Länder som i princip bara stöder dem som har det allra sämst lyck
Länder som i princip bara stöder dem som har det allra sämst lyckas betydligt sämre än de länder som har mer universella välfärdssystem.
as betydligt sämre än de länder som har mer universella välfärdssystem. När Holmberg bekantade sig med Sitras texter om basinkomst missade han tydligen en av de synligaste, Perustulo ja uusi universalismi (Basinkomst och den nya universalismen).
Författarna – Roope Mokka och Katariina Rantanen – ser basinkomsten som ett sätt att förnya produktionen och politiken. Den ger alla en möjlighet att delta i verksamheter för det allmänna bästa. De ser basinkomsten som ”den enskildes universella rätt att producera och att delta i samhället som en autonom aktör”.
Det som skulle vara alldeles för dyrt är att vi skulle missa chansen att använda den nya teknologin – ”den andra maskinåldern ” – för att ge alla en del av avkastningen och samtidigt frigöra vår tid för olika former av meningsfull verksamhet.
En slutanmärkning till Holmbergs inlägg: Är det inte bättre att samma summa ges i form av en garantipension än att den skulle ges i form av ett behovsprövat utkomststöd? JAN OTTO ANDERSSON Åbo