Lokala eldsjälar skapar tradition på sommarteatern
I ändan av en slingrande landsväg norr om Lovisa ligger en lummig gård med gamla, röda stugor, Lurens gård. Bakom den äldsta stugan med delar från 1600-talet finns en rund, sluttande vridläktare i trä. Runt läktaren har man byggt upp flera små scener; fas
I över 50 år har gården varit hem för Lurens sommarteater och varje år besöker 8–10 000 personer teatern som sätts upp med talkokrafter.
Lurens är en av nitton finlandssvenska sommarteatrar som är aktiva i år. Många av de andra är lika populära och drivs också av passionerade frivilliga som år efter år offrar en stor del av året för teatern.
–I början tyckte många att de var tokiga. Eldsjälarna som startade Lurens sommarteater satsade egna pengar och tog lån för att finansiera verksamheten, berättar Kim Svenskberg, som varit producent för Lurens i 20 år.
Det lönade sig att ta risken. Nu är sommarteatern i Lovisa, som många teatrar på olika håll i Svenskfinland – en etablerad del av det lokala samhället.
– Sommarteatern är också en inkomstkälla för föreningen som upprätthåller den. Så överlever föreningen resten av året, säger Kim Snygg, som är en av skådespelarna.
Han har varit med i Raseborgs sommarteater sedan år 2000 men i år är han första året på Lurens.
Vad är det som får människor att satsa tid, kraft och pengar på sommarteatern?
Gemenskapen, lyder svaret. För dem som varit med länge är teatern en andra familj. Kristina Salonen, som står i bufféköket, firar sitt 50-årsjubileum på Lurens nästa år. Hon kallar sommarteatern för en livsstil.
För nya medverkande handlar det om att få ansvar och att någon tror på dem. Denna uppmuntran kan leda långt. Skådespelare som Mia Hafrén och Ove Grundström började sina karriärer på Lurens.
Årets pjäs är musikalen Sällskaps-
resan som baserar sig på svenska kultfilmen med samma namn. Musikalen hade sin Finlandspremiär på Lurens.
– Vi har sällan pjäser utan något djupare budskap, men det här är nog en av dem, säger Svenskberg.
Pjäsens styrka är inte djup utan nostalgi. I år har sommarteatern haft ovanligt mycket publik som kommit från Sverige enbart för att se klassikern.
Även om man inte sett filmen har pjäsen en hög igenkänningsfaktor, åtminstone om man levt – och rest – på 1980-talet. Många av både åskådarna och de medverkande har skrattat åt hur perfekt musikalen åskådliggör charterresor för 30 år sedan. Men får unga något ut av pjäsen? –Jo, musik och sång är något alla kan njuta av, säger Svenskberg.
Humorn i pjäsen är också universell, med undantag av några östnylänningsskämt, som hör till saken.
Korven del av upplevelsen
Musiken och humorn går bra hem hos publiken.
– Det blir bättre för varje år, det här året är skådisarna särskilt roliga, tycker ett sällskap vana Lurensbesökare.
–Ibland är det ju lite hemlagat, men vi har aldrig gått hem besvikna, säger Marika och Mikael Ekholm, som brukar bjuda på teaterbesöket som morsdagspresent åt sina mödrar.
Visst kommer man för att skratta, men också för att understöda det lokala.
– Sommarteatern ökar sammanhållningen i byarna. Det är värdefullt särskilt nuförtiden när många inte jobbar på samma ställe där de bor, säger Mikael Ekholm.
Och så kommer man förstås för korven. Många bokar platser vid gången för att hinna först i korvkön under pausen. Buffévärdinnan Ann-Mari Koivula berättar att det kan gå åt nästan tusen kilo korv under en sommar. Den här kvällen åt publiken 38 kilo korv. Korven måste alltid vara av samma sort, eftersom korvätandet hör till upplevelsen.
– På Raseborgs sommarteater är det ansjovissmörgåsar som gäller, säger Snygg.
Sommarteatern är också en inkomstkälla för föreningen som upprätthåller den. Så överlever föreningen resten av året. Kim Snygg producent för Lurens sommarteater